Hon avviker på många sätt från vad som är utmärkande för författare. Det bekymrar inte Liz Wennberg, 37. Hon skriver på sitt sätt. I höst är hon aktuell med en ny bok.
”Hittade en bunt refuseringar från 1998 och fram i tiden. Vad länge jag har hållit på. Hur gammal är jag?”
”Min manusdator kan dra åt helvete.”
”Ska skriva manus. Då mår man gott.”
”Påbörjar redigering av kapitel 34.”
Ibland bra, ibland mindre bra
Det är intressant att följa Liz Wennbergs noteringar på Facebook. Hon berättar rikligen om sitt skrivande.
Ibland går det bra. Ibland inte. Men skriver gör hon. Oftast på flera manus samtidigt.
– Jag måste skriva på flera manus samtidigt. Just nu håller jag på med tre romanmanus och så skriver jag dikter. Jag försöker skapa struktur i mina texter, vilket är min svaghet.
Har du inte tagit dig an lite väl mycket?
– För ett tag sedan funderade jag på att sluta skriva. Men det blev jobbigt för min familj eftersom jag blev rastlös, så det var bara att sätta igång att skriva igen.
Varför skriver du inte på ett manus i taget?
– Tack för tipset, säger Liz med ett skratt.
Barnböcker
I höst är hon aktuell med barnboken Punkpapporna i London, en uppföljare till Punkpapporna som kom ut 2010. Därutöver har hon gett ut barnboken Texas och diktsamlingen I ett grovt rep.
– Jag hoppas på att kunna skriva flera manus till barnböcker. Särskilt om man får uttrycka sig som man själv vill. Jag har lite svårt för den barnbokscensur som florerat lite här och var. Barn fattar mer än vi tror.
Hon har en speciell dator enbart för sitt skrivande. En manusdator, som hon kallar den.
– Den är helig för mig. För andra gäller: Se – men inte röra! Problemet är bara att jag ständigt lyckas krascha den.
Manusdatorn är också speciell eftersom det bara är på den som hon kan skriva. Att ta med sig block och penna och sätta sig på biblioteket är inte aktuellt.
Hur ser du på att vara författare i Norrbotten?
– Tråkigt! Det händer för lite här. Det mesta verkar hända i Stockholm och det tycker jag är synd. Jag förstår inte varför folk inte samlas för att få igång aktiviteter.
Händer för lite
Liz Wennberg har blivit medlem i Författarförbundet. Fast sedermera har hon valt att gå ur på grund av den höga medlemsavgiften och för att det mesta händer i Stockholm.
– Jag ansökte om medlemsskap för att jag trodde att jag inte skulle få komma med. Jag tänkte göra en grej av det när jag skrev på debutantbloggen.
Hon återkommer till det här med att det händer för lite.
– Det är konstigt eftersom så många verkar vilja bli författare.
Till skillnad från många andra författare som skäms över att prata om refuseringar, så har Liz bloggat flitigt om det.
Hur hanterar du en refusering?
– Det är ganska skönt. Då är det bara att gå vidare. Jag förväntar mig inte att det ska vara enkelt. Första gången jag refuserades var för femton år sedan. Det går att lära sig av en refusering. Särskilt om man får några extra ord om sin text, men det händer tyvärr sällan.
Läser poesi
Förutom att hon inte räds att tala om refuseringar gäller detsamma att hon inte läser speciellt mycket.
– Det är så lite som fångar mitt intresse. Men poesi läser jag, till exempel Kristina Lugn och UKON (Ulf Karl Olov Nilsson). Det är helande att läsa och skriva dikter.
Utan överdrift kan man säga att Liz Wennberg avviker från ”råmodellen” av författare, vilket hon är medveten om.
– Jo, jag är nog ett undantag, säger hon med ett skratt.