Hon är en av Norrbottens bortglömda författare men är kanske på väg att få en renässans. 2008 gavs förlaget Barents Publisher ut hennes roman Byn i nytryck.
I inledningen skriver Hilja Byström:
"Nu får byn och dess folk handla och tala för sig själva. Kanske får författarinnan först påpeka, att skildringen inte gäller någon viss by eller vissa, bestämda människor. Den är en dikt".
Det fanns en anledning till "friskrivningen". Hennes första bok Ett år i Järvi hade fått ett blandat mottagande i hembyn Matojärvi. Religionen hade starkt fäste i bygden och det ansågs inte passande att skriva om vissa saker, kanske inte lämpligt att skriva överhuvudtaget. Några kände sig utlämnade till allmän beskådan, men kanske byggde den uppfattningen mera på rykten och skvaller än på fakta.
I Byn skildrar Hilja Byström en landsbygd i vardag och arbete, glädje och sorg. En ny tidsålder är på väg men de tornedalska byarna är fortfarande fyllda av människor och kreatur.
Kontrasten till det Matojärvi som möter besökaren en majdag 2011 är skarp. Byn är till synes tom på folk och det enda som rör sig är lantbrevbäraren som passerar i bil. Men snart får vi kontakt med Östen Routovaara, tidigare mejeriarbetare och för tillfället fas 3-vaktmästare i skolan som numera är bygdegård.
Han ger en inte allt för optimistisk beskrivning av läget. De unga har flyttat och många av de äldre har fallit ifrån på sista tiden.
- Vi är väl en åtta-nio personer som bor kvar i Matojärvi, berättar han.
Jovisst, nog känner han till Hilja Byström, född Kallioniemi. Han visar ägorna och gården där hon växte upp.
Hennes far Helmer har beskrivits som en mångsysslare som förutom att driva jordbruket även var kommunalman och skrivkarl i byn. Han var litterärt intresserad och skaffade böcker som även andra bybor fick låna och läsa. I hemgården var även posten inrymd.
Hilja Byström studerade till småskollärare vid seminariet i Haparanda. Sin första tjänst hade hon vid skolan i Karungi och under den tiden skrev hon debutboken Ett år i Järvi.
1935 gifte hon sig med Engelbert Byström, kyrkoherde i Råneå och änkeman med fem barn. Den nya familjesituationen innebar mindre utrymme till skrivandet, men 1940 kom Byn som är den första delen i en romansvit om folket i Järvi - en trilogi som fullbordades tre år senare.
Under vårt besök i Matojärvi träffar vi också Uno Rova, 80-årig före detta taxi- och bussåkare. Han minns reaktionerna på Hilja Byströms första verk.
- Det var en del som tog illa upp. De kände igen sig i det hon skrev.
Men åren har gått och nu kanske kommunen ska låta sätta upp någon form av minnesmärke för att hedra författarinnan.
Uno Rova har läst det mesta Hilja Byström skrivit. Han tycker om att läsa författare från Tornedalen. Det betyder något att få läsa om hembygden, om sådant man känner igen.
- Jag läser allt av Pohjanen, Kieri och Niemi, säger han.
Några speciella hågkomster av Hilja Byström har han inte, minns bara att hon ibland brukade besöka hembyn.
- Hon flyttade tidigt. Jag vet bara att jag har sett henne här ibland.
Östen Routovaara fyller i:
- Hon flyttade, som alla andra.
Han berättar med stolthet om arrangemanget Sånger från Matojärvi, en föreställning med text av Bengt Pohjanen och musik av Kaj Chydenius, som uppfördes i skolan 2008 och byggde på texter ur Byn.
- Då var det fullt här, 180 personer. Folk kom från andra byar och från Övertorneå.
Hilja Byström skriver om brytningstiden mellan gammalt och nytt. Stanna och ta över gården eller flytta? är frågan som de unga ställs inför.
Frågor kring religionen är centrala. Gammelkristna tänkesätt krockar med en begynnande sekularisering. Inga, en av huvudpersonerna i Byn, sammanfattar det i en dialog med präststuderanden Lennart som återvänt till byn under sommarferien:
"Därför vet jag varken ut eller in. Jag är alldeles förtvivlad. Jag orkar inte leva som en kristen, och jag törs inte bli ogudaktig".
Språkfrågan, relationsproblem hos de unga, avundsjuka mot finska pigor som kommer till Tornedalen och "lägger beslag på männen" - det är andra ämnen som gestaltas.
Som Hilja Byström själv påpekade är böckerna om Järvi dikt. Samtidigt framstår de i dag som unika dokument över den tornedalska eller norrbottniska byn där jordbruket var livsnerven.
Hon skildrar en landsbygd som inte längre finns. Men konflikterna i hennes verk är tidlösa. Därför känns hon allt annat än omodern och är väl värd att läsa.
Källor: norrbottensförfattare.se, Spåret lockar vid källan av Åke-Leif Lundgren och Bert Linné.