Det var de lågmälda tonerna i Ludvig Svartholms musik som inledde lördagskvällens öppna scen i Kulturens hus. Ensam med akustisk gitarr framförde han sina fyra låtar med tydliga förtecken till singer/songwritertradition. Enkelt, vemodigt och sympatiskt och i rak motsats till Exciled Dancecrew som bröt av med ett helt annat tempo när de tog över scengolvet.
Oftast är det en otrolig energikick att se en breakdancegrupp men den här kvällen blev Exiled Dancecrews breakdance jam ett frågetecken. Gruppen är talangfull och dess energi smittade av sig, men i ett sammanhang som mer vikts åt ett annat tonfall kom framträdandet inte till sin rätt.
Jonatan Lundberg, som nyligen släppt en skiva under namnet Jester, tog upp tråden där Svartholm avslutade men vässade upp det melankoliska, de melodiska tongångarna. Grunden var densamma; gitarr/sång, men Lundberg var röstmässigt modigare och hade ett mer utvecklat sound. Lundberg, som även hade skapat musiken till kvällens huvudnummer; dansföreställningen "Svart på vitt på svart", avslutade med att inte kunna förklara nästa låt, och vad som tycks vara en charmigt förvirrad ickeförklaring, blev en introduktion till dansföreställningen.
När Lenitha Hedqwist presenterade kvällens premiärföreställning, som hon koreograferat, sade hon bland annat att "man kan bli berörd av dans ..." och jag är inte sen att hålla med.
I "Svart på vitt på svart", med dansarna Lava Markusson och Patrik Häggström, var det det vida känslospektrat som förmedlades till publiken. "Vi behöver prata som vuxna människor", bönföll Patrik Häggström en undflyende Lava Markusson, som närmast introvert rörde sig med mjuka, svepande rörelser över scengolvet.
Lava Markusson, som i denna soloscen påminde om ett lockande skogsrå, harmonierade totalt med Jonatan Lundbergs musik, nästan med drag av kulning i de enkla tonerna, och skapade en skarp kontrast till Patrik Häggström som kom in och bröt det tysta, ensamma med sitt uppfriskande energiska och viljestarka solo. Dansen böljade fram och tillbaka mellan de två, en tempoväxling och en dragkamp mellan tvåsamhet/ensamhet och mellan vilja/inte vilja. Men varefter blev rörelsemönstret mer lyriskt, sammanflätat och kärleksfullt.
Lenitha Hedqwist har med sin koreografi skapat en helgjuten föreställning där Patrik Häggström och Lava Markusson kompletterar varandra med sina olika uttryck.