I början av 1900-talet höll renskötaren Jöns Paulus Mickelsson-Hatta till i trakterna mellan Edefors och Lansjärv med sina renar. Renlyckan gick dåligt och Hatta-Paulus, som han kallades, miste sin försörjning. Hans metod för att återskapa sin renhjord och därigenom sitt och familjens uppehälle saknar motstycke. Men när han skulpterade sina miniatyrrenar och sålde dem, för att köpa riktiga renar, så var det långtifrån enbart en konstnärsgärning som utfördes. Hade Hatta-Paulus slagit sig på knivmakeri hade säkert också pengar flutit in, med tanke på den handaskicklighet och de goda försäljningskontakter han hade. Valet av just renar hänger med största sannolikhet ihop med föreställningar inom samisk folktro och religion, som i sin tur är jämförbara med idéer som finns jorden runt.
Inom folktro runt om i världen är det två principer som gäller, vare sig man har goda eller onda avsikter med sitt magiska handlande. Den ena är att lika drar till sig lika och den andra är att delen motsvarar helheten. Båda principerna bygger på föreställningen att det finns osynliga samband mellan ting och händelser, och att dessa går att påverka.
I sitt banbrytande antropologiska verk "Den gyllene grenen", första upplagan 1890, ger James George Frazer exemplet med hur olika folkslag genom alla tider försökt skada sin fiende på "distans" genom att t ex rita av eller avbilda fienden, och sen åsamka avbilden den skada man önskar fienden. Här är det principen om likhet som ligger bakom. Principen om att delen motsvarar helheten återspeglas också i folktro världen runt, t ex i idén om att naglar och hår från en person kan användas för magiska ändamål, i syfte att skada. En kombination av de två principerna används ofta för magiska syften: en avbildning av den person man önskar påverka, får starkare kraft om man har tillgång till något som personen ägt.
All magi kan användas för både positiva och negativa syften. Hatta-Paulus hade sina renskulpturer, vilka uttrycker de båda magiska principerna; en naturtrogen avbildning (lika för lika), med riktig renpäls och riktigt horn (delen motsvarar helheten). Syftet för Hatta-Paulus del, att skaffa nya renar, var tydligt. Hur pass mycket han själv ansåg att hans avbildningar av renar kunde verka magiskt måste man självklart ha frågat honom själv om för att veta säkert.
Hatta-Paulus metod fungerade, kan man konstatera. Dåtidens konstsamlare av hög dignitet köpte in hans verk, och miniatyrrenarna transformerades om till en riktig renhjord.
Hatta-Paulus levde och verkade i en bygd med kulturella rötter ner till äldsta forntid. I hans trakter, i Unna Saiva i Gällivare kommun, finns mycket rika fynd, bl a från en samisk offerplats.
Trots kyrkans brutala missionerande bland samer har ändå urgamla synsätt lyckats leva kvar, i kunskapen om gamla offerplatser och i det muntliga traderandet av den samiska världsbilden. I den andliga världen finns alla avlidna släktingar och även andra folk och varelser.
Ibland krävs det ett offer till andevärlden, för att bota sjukdom, skapa välgång eller för att tacka för något. Just den exakta avbildningen av renarna, och storleken på skulpturerna, leder tankarna till ett symboliskt överförande av "renar" till andevärlden, där ju också småfolket fanns, med dito storlek på sina renar.
Jöns Paulus Mickelsson Hatta dog 1960. Innan sin död gjorde han ett självporträtt i form av en skulptur i matchande storlek som renarna. Denna förärade han den distriktssköterska som skötte honom mot slutet av hans liv. Skulpturen bär återigen vittnesbörd om de två magiska principerna: avbildningen (lika motsvarar lika), och det riktiga håret på skulpturen (delen motsvarar helheten). Knappast var Hatta-Paulus enda tanke att hans självporträtt enbart skulle pryda spiselkransen, och inte ha något annat syfte.
Några av Hatta-Paulus renskulpturer, inklusive självporträttet, finns att se på Skogsmuséet i Lycksele. Uppställda i glasmontrar ser de mer ut som konst än som magiska föremål, men magin kan ju, å andra sidan, redan vara använd.