"Hat och hot triggar bara till mer våld"

 fjol kom biografin "Jag stannar till slutet" som Fatemeh Khavari skrivit tillsammans med journalisten Anneli Hellkvist där hon berättar om uppväxten i Iran och kampen för ett värdigt liv i Sverige. Under Bok och bild besökte hon Bok och bild och i samtal med journalisten Martin Schibbye. 

– Under året som gått sedan boken har livet sett väldigt annorlunda ut. Jag har träffat så många människor som berättat sina historier för mig och det har varit viktig att hjälpa dem att nå ut med sin historia, säger hon. 

Fatemehs engagemang väcktes under sommaren 2017 då Sverige återigen börjat utvisningarna till Afghanistan och många ensamkommande tog sina liv på förläggningarna. Hon sommarjobbade i Stockholm då hon tog beslutet att inleda en sittstrejk. 

– Jag hade nyligen flyttat till Sverige via familjeåterförening, och hade inte tagit den farliga väg som så många andra. Så för mig var ensamkommande helt nytt. Men jag hade kompisar runt omkring mig som hade drabbats av olika situationer men hade inte språket att berätta om allt det som händer.

Under sittstrejken blev gruppen flera gånger angripna och ifrågasatta. Men Fatemeh Khavari lyckades varje gång lugna situationen. 

– Jag vill möta alla med kärlek. Större delen av mitt liv har jag levt med hat, hot och skräck. Det leder ingenstans utan triggar bara igång ännu mer våld. Under mina fyra år i Sverige har jag nått mycket mer kärlek än jag någonsin gjort tidigare. 

Man måste inte vara stark hela tiden menar Fatemeh Khavari som berättar att hon tvingats dra sig undan. 

– Det är viktigt att få ta det lugnt när man behöver, våga säga att man är ledsen och dra sig undan. Jag behövde få vara för mig själv också. Min utmaning i livet har varit att hitta en balans i livet genom att säga ifrån mig saker när det blev för mycket.

Martin Schibbye höll under lördagen även en föreläsning om sin uppmärksammade bok ”Jakten på Dawit”. Dawit har nu suttit fängslad i Eritrea i 18 år. 

– Det är en otroligt lång tid och för mig känns det viktigt att han inte glöms bort. Tanken på att ta reda vem han är som människa väcktes i mig och se personen bakom den symbol för pressfrihet som han förknippaas med. Kanske blev det också ännu viktigare att få berätta honom eftersom jag själv suttit fänglad, säger han. 

Den värsta skräcken under sin tid i fängelse var inte skräcken över att bli slagen och torterad. Det var risken att bli bortglömd. 

– Varje påminnelse om att jag inte var bortglömd var viktigare än bröd och vatten. Att känna att det fanns en värld som kämpade för en gav mig kraft att finna mening i livet och hopp om att en dag bli fri att kunna berätta, berättar han. 

Under Bok och Bild delades även Erik Lindegrenpriset ut till poeten Jila Mossaed. Hon kom till Sverige 1986 och debuterade på svenska 1997. Hon får priset  "” för att hon med exilens dubbelt vacklande språktillhörighet lyckas förena persiska och svenska erfarenheter i ett smärtsamt sårigt såväl som ömsint vackert språk och blivit en angelägen och förnyande röst i den svenska poesin.”