Familjen Ringborg-Mörtlunds vita hus tronar stolt på höjden med vidsträckt utsikt över älven. Snösmältningen har gjort gårdsplanens gräsmatta lerig, och spångar är utlagda för att besökare och boende ska kunna ta sig in och ut någorlunda torrskodda.
Det har gått sex veckor sedan de flyttade till gården i Tornedalsbyn Hedenäset. Theodor Ringborg berättar att huset på 200 kvadratmeter känns enormt jämfört med deras tidigare bostad i Stockholm. Köket har gula, tidstypiska medaljongtapeter och stabilt gammalt trägolv.
– Här fanns en eldstad som de rev på 1950-talet för att bygga ett städskåp, man kan fråga sig varför. Men jag börjar vänja mig vid tapeterna, säger han och ler.
Han får något drömskt i blicken när han berättar att när snön har tinat kan barnen gå över ängen till förskolan. Ute på gården har han startat svampodling i en björk.
– Igelkottstaggsvamp är jättegod. Den är fridlyst och får inte plockas, men om man odlar egen går det bra. Livet blir rikare här uppe.
Theodor Ringborg växte upp i Arlington, Virginia, USA. Han är född i Sverige men fick vid tre månaders ålder följa med sina föräldrar och två äldre systrar till USA, där hans pappa skulle jobba. När han var sex år flyttade de hem till Sverige igen.
Hans väg till konsten har varit lång och krokig:
– I högstadiet och gymnasiet åkte jag mest skateboard och gjorde en massa annat. Men på universitetet började jag läsa om antikens kultur och samhällsliv i ett år, tills någon sa att jag borde läsa konstvetenskap.
Redan i tidiga tonåren började han jobba extra på ett byggvaruhus där han fick ta truckkort, körde saxlift och lärde sig att bygga.
– Jag besatt den ovanliga kombinationen av att vara intresserad av konst, och vara ganska bra på det, och att också kunna borra hål i väggen. Jag började jobba som tekniker på olika gallerier, det var min ingång. Sedan byggde jag konstverk åt konstnärer, platsspecifika verk eller större skulpturer.
Han fick åka till Istanbul för att bygga till biennalen där, till London och Madrid.
– På den tiden visste jag nog inte vad en curator var och hur det funkade. På Färgfabriken i Stockholm gav chefen mig böcker och tidningar. Han lät mig börja göra utställningar, på den vägen är det.
Han tog en masterexamen vid Konstfack och blev inbjuden att doktorera vid Goldmiths i London.
– Men jag ser mig fortfarande som en tekniker.
Någon egen konstnärlig praktik har han inte utövat – än:
– Nej, faktiskt inte. I sjuan målade jag något som min bildlärare lämnade in till Liljevalchs vårsalong, det är enda utställningen på mitt cv, Liljevalchs i sjuan. Jag har tyckt att det är roligast att titta på saker och se vilken världsrymd som kommer därifrån, men har också tyckt att det varit roligt att vara den som skapar förutsättningar för konstnärlig praktik, och är ganska mån om det. Den infrastrukturen behövs för att konstnärer ska kunna verka.
– Dessutom hade jag nog varit en fruktansvärt dålig konstnär, jag har liksom inga bra idéer. Jag tänker att jag kanske ska börja måla när jag blir gammal och pensionär, då kan jag börja kladda.
Hur blir man en bra curator?
– Jag har nog något slags öga för det, och ett brinnande intresse. När jag var tekniker lärde jag mig prata med konstnärer, lärde mig lyssna till vad en konstnär tycker är viktigt.
Men han är också mån om publiken.
– Jag kommer inte från den här världen, jag har fått upptäcka den själv. Det fanns inte konst och kultur i hemmet, jag vet precis hur läskiga de här rummen kan vara för folk som inte är vana vid dem. Jag är mån om att alla ska känna sig välkomna.
Målet är att göra konsten tillgänglig och inbjudande för alla.
– Annars gör vi oss själva irrelevanta. Det handlar inte alltid om att visa det som folk vill se vad gäller konsten, men det ska vara en öppen plats att stiga in i och tycka vad man vill, ge kritik eller inte tycka om. Det är också en upplevelse att gå in och bara tänka att ”det här är ju superdumt och jättedåligt”, och sen gå hem.
Tycker du att mycket inom konstvärlden kan ha en ”von oben-attityd”?
– Det som oroar mig lite är att det är många som jobbar i samma position som jag som kommer från en sfär där de aldrig har fått uppleva hur det är att vara utanför den. De har ärvt de här rummen, och det tror jag är en farlig utveckling, bland dem som jobbar på institutioner, men också bland konstnärer. Jag tror att man tjänar på att komma utifrån, att ha harvat. Det gör en faktiskt lite bättre på det här, tror jag.
Efter några år som frilansande curator fick han göra en utställning på Bonniers konsthall i Stockholm, där han senare erbjöds rollen som konstnärlig ledare och chef.
– Det var 2019, när jag var 35 år, och jag var kvar fram till nyligen. Nu är jag här.
Var det ett svårt beslut att sluta?
– Ja, på ett sätt. Det är ett otroligt prestigefyllt jobb, men jag är ändå ung, ska jag sitta där till jag är 65? Då kommer institutionen att stagnera. Jag ville jag göra något annat. Uppdraget där är samtidskonst, som jag mest jobbat med, men jag kände ett intresse för andra typer av konstnärskap också.
Däremot blev han förvånad över reaktionerna:
– Jag fick frågan ”vad håller du på med?”, och rubriker som ”Lämnar toppjobb i Stockholm för konsthall i Tornedalen”. Att det skulle vara så chockerande att det inte är ”uppåt” eller en annan institution i en storstad. Det är jättetråkigt, jag tror att vi har det konstliv vi har på grund av att det är så koncentrerat till storstäderna. De på landsbygden får något annat. Det är mitt sätt att visa att det kan se ut på ett annat sätt.
År 2021 förändrades plötsligt hans liv. Theodor Ringborg hamnade på Södersjukhuset under dramatiska former. Det upptäcktes att han hade ett allvarligt hjärtfel.
– Jag blev sjukskriven, fick körförbud, fick inte hantera vapen, de skulle utreda mig.
Så småningom kunde han återgå till jobbet, men händelsen satte sina spår.
– När man legat på hjärtintensiven, relativt säker på att man inte kommer att se sina barn mer, då börjar man reflektera över vilken tillvaro man vill ha längre fram. Jag gillar att jaga, fiska, vara i skogen, åka skidor. Ska jag verkligen bo i Stockholm då? Jag tror också uppriktigt att mina barn lever lyckligare och mer berikande liv här. Så flytten är både professionell och privat.
Han hyllar livet och gemenskapen i Tornedalen, att folk är aktiva i föreningar och går samman för att göra förändringar i sitt lokalsamhälle.
– Det levandegör landsbygden. Det är de eldsjälarna som får allt att funka.
Själv sitter han redan i styrelsen för byaföreningen och är suppleant i idrottsföreningen SK Gränsen.
– Man ställer upp och är med och hjälper till, och det är ett jättebra sätt att träffa folk.
Som estet uppskattar han skönheten i omgivningarna.
– Här gör jag kaffe på morgonen och ser Torne älv. Nu lever jag där det är vackert. Jag kan gå ut på gården, odlar svamp i stockar, njuter av att skotta, jag får pilla och bygga. Här har vi allt vi behöver.
Nu är han frisk och mår bra igen.
– Jag äter inte ens mediciner nu. Jag har sprungit maraton tidigare, det hade kunnat gå illa flera gånger. Men de har röntgat och gjort ultraljud. Jag tänker att nu får jag lita på läkarna som säger att det är lugnt.
I väntan på att Konsthallen ska byggas har han dragit igång verksamheten på andra sätt. I vintras kom idén om utomhusbio i minus 20 grader och under gnistrande stjärnhimmel.
– Här finns det fantastiska möjligheter på vintern. Det ska vi fortsätta med. Om fem år har vi gjort vinterutställningen en grej.
Efter fem veckor i tjänst har han dragit igång fyra konstprojekt, och har fler på gång.
Men han tänker inte ge någon tidpunkt för när konsthallen ska stå klar.
– Sedan jag blev vd är den fasta linjen att vi inte kommer att säga när det ska börja byggas. I den bästa av världar bygger vi i hemlighet, gör det hus som folk här förtjänar, och säger att nu är det klart, välkommen. Men det kommer inte att gå, folk kommer att märka när vi reser stolpar och lägger betongplatta.
Theodor Ringborg har även justerat de tidigare ritningarna.
– Det är i stort sett en enda stor lada, mycket enklare att bygga, mer kostnadseffektiv. Halva huset är gallerier, halva butik, restaurang, kontor, toaletter, och ett pedagogiskt rum för barn och unga. Restaurangen har fönster mot älven så folk kan njuta av utsikten. Inga konstigheter. Men vi kommer aldrig att annonsera byggstart, bara arbeta för att få ihop det.
-- Jag ser det här uppdraget som minst lika prestigefyllt som de andra jag haft, för att det fyller en särskild funktion. Det är anmärkningsvärt att det inte finns en enda plats i Norrbotten som kan visa historiska verk. Vi har en stor del av konsthistorien som människor här faktiskt utesluts från, säger han och nämner Helmer Osslunds och Nils Nilsson Skums verk.
– VI kan inte låna in de verk som finns på Nationalmuseum eller Nordiska museet förrän vi har ett hus med fullgott skalskydd och en klimatanläggning. Och det bygger vi.
– Det handlar om att man tror på den här regionen och ser orättvisan i att folk här inte har någon tillgång till detta. Det spelar ingen roll om du ens är intresserad av konst. Att vara del i att möta upp den här orättvisan är ju att faktiskt tro på regionen. Det är min grund för det hela.