Har vampyrer och zombier äntligen gjort sitt? Självaste Hollywood planerar en remake av den norska skräckfilmen "Trolljägaren" och kulturprogrammens trendspanare har tillskrivit just nordiska väsen en ny vår inom såväl filmen som litteraturen. "Nordiska väsen" är också titeln på illustratören Johan Egerkrans helt färska och redan kritikerrosade baby, ett encyklopediskt praktverk där han vågar ge de flyktigaste av varelser en egen fysisk och konkret form:
Älvorna är taggiga och tomten smalögd. Bara tanken på hur mjölkharen med sina långa sylvassa tänder tjuvmjölkar korna ter sig ganska fruktansvärd. Något Tingelingpling ryms inte här.
– Jag har försökt göra dem så ogulliga som möjligt, just för att de verkligen inte var gulliga. Jag vill inte ha den där snuttifierade Disneyvarianten. Tingeling är visserligen en skitstövel i boken "Peter Pan" men jag vill att det ska synas i designen också, säger Johan Egerkrans, vars insektslika älvor har fladdermusvingar.
Johan Egerkrans ville rita trovärdiga väsen som kittlar fantasin. Han hoppas ge sina läsare en känsla av hur nattramnar, lyktgubbar, vittror, Askefroa och Näcken verkligen är. Genom boken lyser deras gula, ibland isblå ögon. Ofta möter de läsarens blick.
– Jag ville göra dem trovärdiga och riktiga. Det är därför jag gjort så att de verkligen tittar på DIG, de ska kännas konkreta på något sätt.
Inte ens vättarna, i Egerkrans värld förmänskligade grodor och råttor i folkdräkt, ser entydigt snälla ut, och tomten bär på en vass yxa.
– Tomten är ju ett hjälpsamt väsen men i boken ser det ändå ut som om han skulle kunna slå ihjäl någon, det är väl en grundprincip, det ska vara tydligt att de är lite farliga att ha att göra med även om alla inte är onda.
Trollen då? Egerkrans gör några undersköna. Även om han tycker sig vila på John Bauers axlar ger han en annan bild av just trollen. Bauers fula knöliga sagobumlingar är just John Bauers och i viss mån även norrmännens – norska troll är flerhövdade monster, berättar Johan Egerkrans. De svenska kunde vara anslående vackra människor i praktfulla kläder. En ovanlig ögonfärg, en bockfot eller något annat mer subtilt avslöjade att de var just troll.
– Ofta var de baserade på dem som var utstötta i samhället då, på resande, samer eller romer.
Johan Egerkrans vill ta folktron på allvar. Hans sakliga texter bottnar i en genomgång av den rika litteratur som finns om svensk folklore. Hans främsta källa är "Wärend och wirdane" från 1863 av folkloristen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius som skrivit ner de berättelser han samlat in.
– Säkert tio, femton av de väsen som är med hade jag ingen aning om när jag började.
Klassificeringen var knivig. Gårdstomten till exempel beskrivs ofta som anden efter gårdens första ägare. Ändå har Johan Egerkrans gjort honom till ett naturväsen i stället för en gast eller ett spöke.
"Skrömt" är liksom "de osynliga" eller "det goa folket" ett samlingsnamn för allsköns oknytt, vars specifika namn helst inte fick uttalas.
Under vårt samtal kommer jag att tänka på en berättelse om hur skrömtet i Västerdalarna stoppade det moderna skogsbruket. När Skogsstyrelsen på 1990-talet ville dra en skogsväg för timmerbilar genom urskog i Äppelbo satte sig invånarna på tvären. Inte med hänvisning till oersättliga biotoper utan till "skrömtet". Det var där det bodde, just den skogen var deras. Argumentet var på allvar och just den skogen förblev väglös.
– Det är något väldigt ursprungligt och fint med det här, jag är inte religiös och jag tror inte på tomtar. Men jag tycker det finns något jäkligt vettigt med det. Om man inte har någon förklaring till varför saker händer är det en väldigt bra bild av hur naturen funkar, den ger och tar, den är nyckfull och man har ingen kontroll över den.
– Näcken, troll och naturväsen är en ganska bra modell för att konkretisera hur naturen beter sig mot oss.