På en höjd mitt i byn, en öppen plats med skogen som fond och utsikt över älven som utgör gränsen till Finland, står Vitsaniemi gamla skola. En röd, stolt och mäktig byggnad där byaföreningens vävstolar fyller flera rum i bottenplanet. En knarrande, vackert patinerad trätrappa leder upp till övervåningen och teatergruppen Institutet, som Markus Öhrn tog med sig hem till Tornedalen för lite mer än två år sedan. Västgötaspetsen Satu spanar uppmärksamt på allt som händer och vandrar hemtamt runt bland rekvisita, scenografi och instrument.
På grund av pandemin står vävstolarna för tillfället tomma och tysta, men hos Institutet pågår verksamheten för fullt. Vid vårt besök är de tyska konstnärerna Mirjam Schaal och Louise Pons på plats för att arbeta med sitt projekt LD50, med Markus Öhrn som mentor.
– Jag har handlett dem i ett år på Zoom, men nu har de kommit hit, och jag försöker hjälpa dem med min erfarenhet.
Han sveper med armen över rummet och säger:
– Allt här är byggt tillsammans med byborna. Jag ser det som en skulptur, allt som vi fyller huset med är en social skulptur. Institutet är för mig mycket att skapa den plattformen.
Markus Öhrn föddes i Malmö, men var bara sex månader när familjens flyttlass gick till Niskanpää där hans mormor och morfar bodde. Efter några år flyttade de till Råneå, sedan till Upplands Väsby och Skellefteå.
– Jag tillbringade mycket tid hos mormor, så Niskanpää är hemma för mig.
Första steget mot konsten tog han 1995 när han började på fotolinjen vid en folkhögskola i Norge. Det dokumentära fotot intresserade mest.
– Jag fotade folk på gatan, hemlösa i både Oslo och Stockholm under kalla vintrar. Men jag hade ändå en dålig känsla. Jag kunde visa mina bilder i ett galleri eller en bok, men det ändrade inget för dem jag fotograferade, jag hade alltid ett problem med det.
På en fotoskola i Köpenhamn upptäckte han iscensatt fotografi:
– Jag blev helt ”hooked” och började arbeta med min egen uppväxt i Tornedalen, det är där någonstans allt börjar.
2003 kom han in på Konstfack i Stockholm.
– Då var jag ändå 30 år och hade levt ett långt liv innan, bara för att jag inte vågat ta steget till konsten.
Det tredje året på skolan gjorde han filmer till en examensproduktion med finska skådespelare.
– Det var första gången jag kom i kontakt med teater, jag hade aldrig ens tänkt på det innan.
Efter Konstfack lämnade han Stockholm för Berlin och gjorde performanceverket ”Conte’d’Amour” med samma skådespelare. Föreställningen blev en succé och många dörrar öppnades för Markus Öhrn, som stannade i Berlin i tio år.
– På det sättet hamnade jag i teaterns värld. Jag har ingen teaterutbildning, jag ser mig fortfarande mer som en bildkonstnär som använder mig av teaterrummet för mitt arbete.
Till en början var han lite skeptisk.
– Jag har haft ett ganska problematiskt förhållande till teater, alltså den här talteatern där en text ska levereras på ett realistiskt sätt, eller det folk kallar för närvaro. Här står en vuxen människa framför mig och ska få mig att tro på att den verkligen känner det den säger, den realismen har jag haft svårt att ta till mig. Då tycker jag att det finns andra medel, som film som kan använda mycket mer lager, eller musik för den delen.
Men kärleken till teatern växte med tiden:
– Nu tycker jag inte att videoinstallationer är så spännande längre, för där är det inget som kan hända. Nu förstår jag, även om jag tidigare var skeptisk till det som uppstår i ett teaterrum, det som vi vet vad det är men inte kan ta på. Det är också samspelet i ensemblen, det kollektiva arbetet, som jag verkligen älskar. Även om jag kanske jobbar på ett annat sätt än en traditionell teaterregissör så är min kärlek till rummet densamma.
Just nu planerar Markus Öhrn för sommarens stora händelse: ett verk i fyra delar om Korpelarörelsen.
– Eftersom jag har vuxit upp här har Korpela alltid varit något jag har hört talas om. För mig har det alltid funnits med som något spännande. Jag tyckte att laestadianismen var det tråkigaste som fanns när jag var liten. Mormor ville inte att man skulle spela kort eller dricka. Därför försökte jag dricka så snart som möjligt, blev satanist och lyssnade på black metal, allt som en motreaktion.
Han berättar varmt om sin mormor och hur betydelsefull hon varit för honom:
– Hon var djupt troende, och en sån kristen person som aldrig skulle bli irriterad på mig, utan alltid förstod mig ändå. Vad jag än gjorde så var hon nära mig. Det är tack vare henne som jag blev konstnär, för hon var på något sätt den enda som trodde på mig. Hon kunde säga att ”det måste du göra om du vill”, medan morfar skulle ha fnyst, för hur skulle jag finansiera det? säger han och ler lite.
Under en längre tid har han funderat på hur Korpelarörelsen, som var aktiv i Tornedalen på 1930-talet, ska gestaltas i Institutets regi:
– Jag har läst allt som går att läsa om dem. Bengt Pohjanen och andra har skrivit böcker, det har gjorts avhandlingar som är jätteintressanta, och Norrbottensteatern satte upp en föreställning på 1990-talet.
Men Markus Öhrn ville ha en annan ingång:
– Vad kan man göra av Korpelarörelsen i dag, och vad är Korpelarörelsen som fenomen? Jag är mer intresserad av att tänka att den typen av sekter inte har försvunnit, men jag vill också se det ur ett bredare perspektiv. Ta bara dem som har det klara svaret på allt, de får ju anhängare. Som till exempel Sverigedemokraterna, en form av ideologi där man säger att om vi bara sparkar ut varenda invandrare så har vi löst problemet. Eller att silverarken kommer till Luossasjön.
Verket består av fyra delar: ett seminarium, en konstutställning, ett performanceverk och en turné.
– Jag plockar gärna in olika populärkulturella uttryck och skapar en helhetsupplevelse där den som kommer dit och deltar i aktiviteterna börjar reflektera kring sina egna tankar om sekter och tro. Det finns så mycket i dag. Som att yogan ska rädda världen, eller, som många gör i min ålder, blir multisportare med pulsklockor, säger Markus Öhrn och ler finurligt.
Kiruna är centrum för projektet, men det blir också en turné i Tornedalen.
– Tornedalen har blivit hett. Den är en outforskad del av Sverige där mycket är exploaterat, medan Tornedalen ger en ”sista färden-känsla” för många. Det finns något som ligger i tiden här.
Korpelarörelsen är ett laddat ämne som kan riva upp många sår.
– Vårt mål är att förstå rörelsen, inte beskriva den på det ena eller andra sättet, och vi vill sätta den i ett samtidsperspektiv. Korpelarörelsens uppgång byggde på exakt samma mekanismer som de rörelser som finns i dag. Man skapar sig en alternativ verklighet, därför att den som råder inte leder någonstans. Man måste också förstå att 1930-talets Tornedalen var oerhört fattigt, utsikterna för en bonde att komma någonvart var noll. Och här kommer en som har lösningen, dessutom var det en karismatisk människa som startade rörelsen.
Han berättar om skambeläggningen av korpelanerna, som pågått under decennier:
– Barn blev mobbade, de ärvde synden, det är också typiskt tornedalskt. Tillhör man en familj så ärver man synden. Jag tycker att det snarare är mobbarna som ska skämmas.
För Markus Öhrn är det viktigt med den lokala förankringen:
– Det finns ingen motsats i att verka i en glesbygd och vara relevant både för den, och för en större nationell och internationell publik. Man måste bara ha en inkluderande känsla i samtalet.
Att kulturen är hälsofrämjande har han fått bevis för genom bybornas uppskattande kommentarer.
– När man uppträder för en van publik, som går omkring och sippar på sina champagneglas i pausen, uppstår ibland funderingar om vad det är jag gör och vill. Här är det något helt annat, man påverkar folk på riktigt. Hela regionen påverkas, det känns väldigt roligt, säger han och tillägger:
– Med det inte sagt att jag vill tumma på den konstnärliga kvalitén, men det är vad folk ofta tror. Man underskattar helt enkelt sin publik i konstvärlden, att bara viss utbildad publik kan ta till sig en viss typ av konst. Det är en elitistisk tanke som jag kraftigt ogillar och menar är helt osann.
Han ler stort och slår ut med händerna:
– Konst har inte känts så här angeläget för mig på länge.