Kontroll är viktigt för Anton Corbijn. Han har själv valt ut bilderna till utställningen Inwards and onwards på Fotografiska i Stockholm. Han har valt färgen på väggarna och skrivit dit namn och årtal.– Det är viktigt att betraktaren får rätt känsla när de tittar på fotografierna. Jag är ute efter en intensitet och en intimitet. De flesta bilderna är tagna på enklaste sätt, det handlar om intimitet mellan två människor, berättar han.
Av samma anledning är Anton Corbijn AB trots framgångarna fortfarande en liten verksamhet. Fler än dagens två anställda vill han inte ha, rädd för att det skulle inskränka friheten, och säger att han behöver aldrig göra fotojobb enbart för pengar.– När jag började i början av 1970-talet handlade det aldrig om att skapa stor konst. Jag ville vara nära de musiker jag beundrade. Efterhand utvecklades det till något jag är stolt över.Det är porträtten som gjort Anton Corbijn till superstjärna. I alla år har han varit genren trogen, men han har gått igenom en rad olika faser. 1990-talet ägnade han åt det han kallar fejkade paparazzibilder, som följdes upp med en serie självporträtt. När han avslutade det projektet 2002 kände han sig klar - vad skulle hans nya inriktning vara?– Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville verkligen inte bara upprepa mig. Kanske borde jag bli mer konceptuell? Alla andra gick ju åt det hållet. Men jag fick aldrig någon riktigt bra idé, och under tiden fortsatte jag helt enkelt att fotografera. Och här ser du vad det blev.
Porträtten av exempelvis Arcade Fire och Damien Hirst närmar sig det konceptuella, men Anton Corbijn ser snarare en tillbakagång mot sina första bilder när han tittar runt på utställningens 38 fotografier. Svartvita, grovkorniga, enkelt ljus och enkel teknik. En skillnad är att bland artister och andra kända ansikten hänger nu en rad konstnärer, exempelvis Anselm Kiefer, Gerhard Richter och Ed Ruscha.– Jag har en förhoppning om att upptäcka något genom mina möten med de här konstnärerna. Kameran är en bra ursäkt. Konstnärens förmåga att börja från noll, med en vit duk, och skapa konst - det är vad jag drömmer om att en dag klara av.Elin Viksten
Grovkornige Corbijn
Anton Corbijn har format vår bild av rock’n’roll med sina grovkorniga porträtt. För tio år sedan visste han inte hur han skulle gå vidare - men nu hänger en ny omgång porträtt på Fotografiska.
Porträttet av PJ Harvey är taget i södra England 1998 och är en av de äldsta bilderna i utställningen på Fotografiska.
Foto: Anton Corbijn
Kontroll är viktigt för Anton Corbijn. Han har själv valt ut bilderna till utställningen Inwards and onwards på Fotografiska i Stockholm. Han har valt färgen på väggarna och skrivit dit namn och årtal.
– Det är viktigt att betraktaren får rätt känsla när de tittar på fotografierna. Jag är ute efter en intensitet och en intimitet. De flesta bilderna är tagna på enklaste sätt, det handlar om intimitet mellan två människor, berättar han.
Av samma anledning är Anton Corbijn AB trots framgångarna fortfarande en liten verksamhet. Fler än dagens två anställda vill han inte ha, rädd för att det skulle inskränka friheten, och säger att han behöver aldrig göra fotojobb enbart för pengar.
– När jag började i början av 1970-talet handlade det aldrig om att skapa stor konst. Jag ville vara nära de musiker jag beundrade. Efterhand utvecklades det till något jag är stolt över.
Det är porträtten som gjort Anton Corbijn till superstjärna. I alla år har han varit genren trogen, men han har gått igenom en rad olika faser. 1990-talet ägnade han åt det han kallar fejkade paparazzibilder, som följdes upp med en serie självporträtt. När han avslutade det projektet 2002 kände han sig klar - vad skulle hans nya inriktning vara?
– Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville verkligen inte bara upprepa mig. Kanske borde jag bli mer konceptuell? Alla andra gick ju åt det hållet. Men jag fick aldrig någon riktigt bra idé, och under tiden fortsatte jag helt enkelt att fotografera. Och här ser du vad det blev.
Porträtten av exempelvis Arcade Fire och Damien Hirst närmar sig det konceptuella, men Anton Corbijn ser snarare en tillbakagång mot sina första bilder när han tittar runt på utställningens 38 fotografier. Svartvita, grovkorniga, enkelt ljus och enkel teknik. En skillnad är att bland artister och andra kända ansikten hänger nu en rad konstnärer, exempelvis Anselm Kiefer, Gerhard Richter och Ed Ruscha.
– Jag har en förhoppning om att upptäcka något genom mina möten med de här konstnärerna. Kameran är en bra ursäkt. Konstnärens förmåga att börja från noll, med en vit duk, och skapa konst - det är vad jag drömmer om att en dag klara av.
Elin Viksten
FAKTA: Anton Corbijn
Ålder: “När jag vaknade i morse befann jag mig återigen någonstans mitt emellan 50 och 60 år.
Bor: I Haag i Holland. Har tidigare bott i London, men sålde sitt hus där för att ha råd med sin första långfilm. Nu har han kontor där och i hemlandet.
Bakgrund: Fotograferandet var från början ett sätt för honom att närma sig musikvärlden, som han fascinerades så av, och han blev känd för sina samarbeten med Depeche Mode, U2 och andra stora 1980-talsband.
Fotograferar alltid analogt, men har på senare år börjat lägga in bilderna digitalt, framförallt för att kunna skriva ut större kopior.
Filmer: Har genom åren gjort över 80 musikvideos (för bland annat U2, Depeche Mode och Nirvana) och debuterade 2007 som långfilmsregissör med “Control”, om Joy Divisions Ian Curtis. I höst börjar han arbetet med sin tredje långfilm, en filmatisering av John le Carrés roman “A most wanted man”.
Ålder: “När jag vaknade i morse befann jag mig återigen någonstans mitt emellan 50 och 60 år.Bor: I Haag i Holland. Har tidigare bott i London, men sålde sitt hus där för att ha råd med sin första långfilm. Nu har han kontor där och i hemlandet.Bakgrund: Fotograferandet var från början ett sätt för honom att närma sig musikvärlden, som han fascinerades så av, och han blev känd för sina samarbeten med Depeche Mode, U2 och andra stora 1980-talsband.Fotograferar alltid analogt, men har på senare år börjat lägga in bilderna digitalt, framförallt för att kunna skriva ut större kopior.Filmer: Har genom åren gjort över 80 musikvideos (för bland annat U2, Depeche Mode och Nirvana) och debuterade 2007 som långfilmsregissör med “Control”, om Joy Divisions Ian Curtis. I höst börjar han arbetet med sin tredje långfilm, en filmatisering av John le Carrés roman “A most wanted man”.
Så jobbar vi med nyheter