”Sommarens svalor / trötta efter den långa färden / fly in bland bogårdsmurens mossor / och mödornas folk / smyger i stegporten / vilar i nötta bänkar / begrundar det gåtfulla livet. / Är längtans mål / liv eller död.”
Så formulerade sig Gunnar Fastborg 1970 i diktsamlingen Vid Anckarströms spöpåle utifrån intryck under sin prästtjänst här i norr. Vad han hade i tankarna samlades inom begreppet ”Katedral i norr”, nämligen medeltidskyrkan i Gammelstad.
Den poetiska bilden kan översättas till mera prosaiska formuleringar. Det talas om ljuv sommar med svalor från fjärran länder, om bogårdsmur och besökande församlingsbor som stiger in genom stegporten eller öppningen i kyrkogårdsmuren och därefter tar plats i de nötta bänkarna och begrundar det gåtfulla livet.
Eller vi kan gå ett steg längre i omtolkning?
Detta rör sig om en historisk miljö, om ”Hus med historia”, som lika gärna kan vara hus som är fyllda med och utstrålar minnen från gångna sekler. Så kan man förskjuta perspektivet. Talar vi om ”Hus med historia” så var det ett av regeringen initierat projekt. Under 2010–2012 satsades inte mindre än 40 miljoner kronor för att lyfta fram hembygdsgårdarna och de lokala byggnadstraditionerna. Alternativet däremot, nämligen minnesvärda hus i största allmänhet, leder oss långt bortom hembygdsgård och platsbunden tradition.
Så tillbaka till Gammelstad och de många besökarna som gärna och i grupp tar del av platsens historia. Då tittar man upp mot kyrkans östra gavel och dess spejarglugg med utsikt över Gammelstadsviken och därmed vattenleden en gång i tiden. Sedan fångas man av det fristående gravkoret, det som ligger sydost om kyrkan, där likt med diktens formulering sommarens svalor flyr in i bogårdsmurens mossor.
Vad är det för märkvärdigt med det ”huset”? kan man fråga sig.
Inte är det storleken i alla fall. Istället intresserar inskriften ovanför den järnbeslagna och ”för evigt” låsta dörren. Där talas om primiärmajoren och riddaren av svärdsorden Fredrik Wilhelm Frisell och ”dess husfru” Margareta Swahn.
Än mer intressant blir det när guiden berättar att åren kring 1800 sattes två kistor in i gravkoret som sedan ”återanvändes” när assessor Carl Jacob Boström och hans hustru också placerades där 1836. Och sedan? Då får vi anta att koret aldrig mera har öppnats, att det står fyra kistor någonstans i dunklet och att dagens besökare får nöja sig med att fascineras över hur tiden står still bakom den för snart 180 år sedan slutna dörren.
Visst är också detta ett hus med historia, men kanske på sitt speciella sätt. Gravkor är en företeelse som återfinns på många platser i Syd- och mellansverige. Tänk bara på Uppsala domkyrka med alla sina gravkapell i en hel krans som skjuter ut från själva kyrkorummet. Inte utan orsak kallas 1700-talet för de storslagna gravmonumentens århundrade.
Frisell var samma andas barn, officer till yrket och med erfarenhet från kontinenten. Han krigade i Polen på 1730-talet, drog till Finland och Hattarnas krig på 1740-talet, var i Tyskland under Pommerska kriget på 1760-talet. Allt detta överlevde han, och präglades naturligt nog även av vad han sett ute i stora världen. Mot slutet av sin levnad satt han på sin gård i Sunderbyn som ”pensionär”, fram till sin död 1804. Avslutningsvis kom han därefter att vila i sitt gravkor, en för vår trakt påtaglig sällsynthet.
Om Frisell var en främling i lulebygdens lokala historia så gällde samma sak för Claes Samuel Lybecker, vanligen kallad Ersnäsbaronen. Inte utan orsak hade Fastborgs diktsamling en titel som anspelar på Anckarström, med andra ord en av de sammansvurna vid mordet på Gustav III 1792.
Samme Lybecker kom på 1830-talet under smått mystiska omständigheter till Ersnäs och köpte där ett hemman som åtminstone till en del var hans fortsatta försörjning. Traditionen vill dock berätta att baronen var ytterligare en av de sammansvurna vid kungamordet – men längre än till folkprat gick det aldrig i den frågan.
Sedan kan man fantisera vidare när man står utanför den järnbeslagna dörren till Frisells gravkor. Tänk vilka två främmande fåglar som nästan samtidigt fanns inom socknen. De möttes naturligt nog aldrig. Hade de kanske gemensamma minnen av stora världen? Visste de också att närmare förklara spöpålens samtida funktion?
Uppslagsboken talar om en med halsjärn försedd påle där förbrytare straffades med spöslag eller placerades där för att bespottas av folket. Spöpålen har därför viss likhet med skamstocken som gärna återfanns utanför kyrkan, så även i Gammelstad. Där fick de som begått ”oskick i kyrkan” sitta till allmänt beskådande. I det fallet kan man tycka att det inte behövdes alltför allvarliga förseelser för att straff skulle utdömas.
År 1756 räckte det med att på orgelläktaren ha skuffat och dragit varandra i håret.
Fastborg har också sökt förklara diktsamlingens ledmotiv:
”Spöpålen. / Varifrån kom den? / Den som vet kan inte svara / och den som svarar vet inte. / Allt hänger ju samman. / Med ett nystan i hand / fann jag mig betrakta / ett gammalt inventarium ...”
En annan poet har i unga år fått uppleva Gammelstads förtätade historiska miljö, eller detta speciella ”hus” om vi så vill uttrycka det beträffande Frisellska gravkoret. Folke Isakssons föräldrahem låg ett stenkast söder om kyrkan.
Om Gammelstad har han skrivit mycket. Såväl om kyrkan, om mormor som om kustbygdens naturlandskap. Där kan nämnas hans skildring av storspoven som signatur under vårarna i kustlandet.
I slutet av maj gick Folke bort i en ålder av 85 år. Vi får tänka oss att även han i sin ungdom stannat upp undrande inför den ständigt låsta järndörren till gravkoret.