Det var just vid den här tiden på året, för ett halvt sekel sedan, som stenarna började rulla.
"Jag gick till en sunkig bar som hette Bricklayers Arms, för det första repet med vad som skulle bli Stones. Jag tror det var i maj 1962, en underbar sommarkväll. Det låg precis vid Wardour Street. Strippgränd."
Så beskriver Keith Richards hur det startade i memoarboken Livet.
Det var han, Mick Jagger, Brian Jones och Ian Stewart på piano. Senare försvann Stewart och i stället anslöt Charlie Watts och Bill Wyman.
I begynnelsen hade de inga pop- eller rockdrömmar. The Rolling Stones skulle vara ett riktigt bluesband. De fem lyssnade på varenda Chess-skiva som gjorts och försökte förstå bluesen. Jimmy Reed, Muddy Waters, Little Walter, Howlin Wolf och Robert Johnson.
Chicagobluesen var energisk, rå och skränig. Så ville de låta, "inte vara något jävla Beatlessurrogat. Inga söta mesar som klädde sig likadant. Vi föraktade pengar, vi föraktade renlighet, vi ville bara vara svarta motherfuckers. Det var vår utbildning, det var där bandet föddes."
Snabbt gick det snett. Brudarna skrek och pengarna började rulla in. Bluesambitionerna bleknade. Plötsligt var de det som de föraktat, ett popband.
Ett halvt sekel senare lirar de fortfarande, om än sporadiskt.
Mellan Richards och gamle polaren Mick Jagger råder sedan många år svår disharmoni. Det är något han kan sörja.
"Mick och jag kanske inte är vänner - men vi står varandra nära som bröder, och det kommer aldrig att försvinna."
Det talas om en jubileumsturné, men den triumffärden är skjuten till nästa år. Richards hälsa är inte vad den borde.
Att han alls lever är en gåta. Han kallar heroinet "den mest förföriska slynan i världen" och har låtit sig förföras dagligen i decennier.
Tidningen New Musical Express listade 1973 de tio rockstjärnor som mest troligt skulle dö. Richards var nummer ett - och toppade listan i tio år.
När han halkade ner till nionde plats tyckte han att han var slut...