Det går bra för Norrbotten. Och vi gör tummen upp. Gillar. Som om det vore att markera en sanning. Men går det bra för hela Norrbotten? Nej, jag tror inte det. Det går bra för vissa näringar i Norrbotten, vilket gör bilden aningen motstridig.
Hur går det för kulturen?
Kulturens hus har inneburit ett stort uppsving för nöjes- och kulturutbudet i Luleå. Sett till antalet kulturjobb är bilden en annan. De jobb som har tillkommit rör sig i regel om tjänster för att "hålla igång huset" eller administration av kultur.
För kulturarbetare, till exempel konstnärer och författare, som arbetar med att framställa originalverk har tillkomsten av KH egentligen inte förbättrat möjligheten till en ekonomisk utkomst. Leverantören av Delicato-bollar har troligen haft bättre ekonomisk vinning av KH än kulturarbetarna. För att inte tala om produktionsbolagen som kan hyra in sig med sina shower.
Om vi utgår från att politik fortfarande är att vilja borde därmed någonting göras. Om vi nu tycker att det är viktigt med lokala och regionala kulturarbetare, vill säga.
Eftersom jag inte bara vill rikta kritik har jag skissat på några förslag.
1. Jag skulle gärna se att kommuner hade en resursperson som kunde vara en hjälpande hand vid större ansökningar för kulturprojekt. Denna tjänst parad med idéer kan föra in friska kulturpengar till staden. Jag kan tänka mig att denna tjänst snabbt betalar sig. En win-win-situation, kort sagt.
2. Bearbeta större företag, allrahelst de stora kedjorna på Storheden, att vara med och bygga upp en kulturfond. Från den kan medel användas till offentlig konst och utsmyckningar. Och: om nu kommunen bjuder Facebook på istummen; vad skulle inte Facebook kunna göra för kulturlivet?
3. Ersättningen för konstnärer som ställer ut i Konsthallen är 3 000 kr. En summa som ligger klart under alla rekommendationer. I anständighetens namn: höj ersättningen!
4. Inympa hos politiker och tjänstemän en stolthet över att förmedla norrbottnisk kultur. Karl Petersen, Luleås kommunalråd, är bra på det. Han verkar inte kännas vid begrepp som "hyllvärmare", vilket så många andra gömmer sig bakom. Visst: alla böcker eller skivor är inte bra. Men frågan är om det inte oftare är intresset hos personen bakom skrivbordet som brister.
När jag och min förlagskollega besökte Karl Petersen berättade han om ett fynd han gjort i Stadshusets källare. En samling plattor av Norrlåtar, vinylgodingar från sent 1980-tal. I källaren gör de ingen nytta, tänkte Kalle och använde dem som gåvor till besökare. Just det här sättet att tänka är tråkigt nog en bristvara bland norrbottniska politiker och tjänstemän.
Och här har vi en poäng: mycken kultur säljer sig inte själv. Den behöver hjälpande händer. Men om de med makt och position inte är intresserade, så blir det ingen samlad kraft bakom orden om att kultur är någonting viktigt.
5. Att värna den egna kulturen är att värna den egna identiteten. Därför är det viktigt att en stad/region satsar på sina kulturarbetare. Verksamma kulturarbetare medför kulturell och konstnärlig kompetens. Ett aktivt och starkt kulturliv förstärker identiteten och bidrar också till att stärka platsens kreativa profil.
Sammantaget handlar det om att kulturpolitiker och andra med inflytande måste börja att värna det fria kulturlivets begåvningar. En förändring av inställningen till kulturarbetarnas arbete måste tillerkännas politisk legitimitet. Men när hörde du senast en politiker prata om kulturarbetarnas villkor? Det är så lätt att lovorda kulturen. Men har man sagt A (lovordat kulturen) får man säga B (svara på om den är värd att betala för)