Det är något hetsigt över Jonas Gardell. Hetsigt eller kanske snarare högeffektivt. Ett par minuter efter avtalad intervjutid slår han larm. Han väntar redan i förlagets intervjurum och han vill börja nu.
– Det går att ta sig in andra vägar än via receptionen.
Ja, varför vänta lydigt? I sin nya roman låter han den unge Rasmus, nyinflyttad till friheten och huvudstaden från värmländska Koppom, bli aidssmittad på grund av dumsnäll artighet. Hans första ragg, en bilåkande man längs Klara Norra Kyrkogata, visar sig ha obehagliga knallröda utslag på ryggen men utan att ännu veta vad det är.
– Vi vet att det är döden, det är som en skräckfilm, gå inte in i det där övergivna huset. Mannen frågar ”äcklar det dig, ska jag sluta”, och man vill bara skrika ”jaaaa”. Men Rasmus säger ”nej då fortsätt du” och blir smittad bara för att det är socialt jobbigt att säga nej.
– Och det tror jag är sant om mycket i våra liv.
Som twittrare är Jonas Gardell rolig under Melodifestivalen och skarp under Carema-skandalen. När han firar sin sommarsemester är det som kontemplativ och stillsam stugsittare. I sin särskilda stol med havsutsikt lyssnar han på samma gamla sommarskivor som vanligt. Årets sommarvila är extra välförtjänt sedan han avslutat en romantrilogi han började med redan för 15 år sedan.
Den moraliska skyldigheten att skriva den har han känt ännu längre. De senaste fyra åren har han ägnat sin, som han hoppas, ”grandiosa” berättelse all tid.
Torka aldrig tårar utan handskar är Jonas Gardells eget utvandrarepos om de ynglingar som i början av 1980-talet flyr svenska småstäder eller finsk homofobi. Reine från Resö, Bengt från Hammarstrand och Rasmus från Koppom tar sig till kafé Piccolino i Kungsträdgården och till den frihet som finns i samma mörka parker som också rymmer ett hittills okänt hot.
Men berättelsen handlar också om hur samhällets attityder ändrats under de senaste 30 åren. Under researcharbetet slogs han av hur tv-journalisterna under 1980-talets aidsrapportering hela tiden talade om ”dom homosexuella”, med betoningen på ”dom”. Som för att markera avståndet.
– Meningen är att det här ska uppfattas som en stor roman om Sverige, men på samma sätt som man kan skriva utifrån en judisk krets eller en arbetarklass så är det här skildrat ur det märkliga utvandrarperspektiv som homorörelsen är.
Här stockar sig rösten. Jonas Gardell grät inte när han skrev, tårarna kom när han skulle presentera de färdiga böckerna på förlaget.
– Jag tänkte ”vad är det med mig? Jag är en luttrad kille” säger han och går ner med rösten en oktav.
– Men jag tror det var en fördämning som öppnades, nu gråter jag, jag är arg och förbannad. Det bara stiger upp i mig, tårar och sorg.
På 1980-talet tog fyra av hans närmaste vänner, ibland även älskare, livet av sig samma år. De var alla smittade.
– I dag hade jag knäckts, men då var vardagen så absurd.
De hade just erövrat sin sexualitet och fick rådet att sluta kyssas. Massage är inte så himla kul, konstaterar Gardell. De talade om att vira in sig i gladpack och hade ångest efter varje sexuellt möte.
I början kom diagnoserna sent, det fanns inga mediciner, bara två år av fysiska plågor, av utfrysning på jobbet och av förnedring inte minst inom vården, framhåller han.
Samtidigt skrev tidningarna om ”bögpesten”, homosexuella framställdes som mördare som fick skylla sig själva.
– Dina vänner vände dig ryggen, du var tvungen att hitta en ny relation till dina föräldrar som inte ens visste att du var homosexuell. Det var sådana fruktansvärda livsöden och det märkliga var att det här blev en vardag. Det finns de som varit med om att 40 eller 50 vänner dött.
Skulden delas av alla enligt Gardell. Hans egen består i att han överlevde.
– För det fanns ingen anledning till att jag gjorde det. Gud som jag knullade, ja förlåt, men det här var slutet på 70-talet, det var frigörelse, och ”dom homosexuella” hade tagit sig till Stockholm från Koppom och alla andra ställen.
Samhället svarade till slut med att öppna sitt lagverk även för homosexuell tvåsamhet. Det var lösningen. Ändå är det ingen debatt om 1980-talets svek och moralpanik som Jonas Gardell i första hand önskar åstadkomma.
– Allt jag skriver är sant. Tvåan och trean är otroligt sorgliga men också anklagande, varje sak jag påstår om föräldrar som sviker, om förnedrande begravningar har hänt. De här männen hafsades ner i jorden med lögner om deras cancer och heterosexualitet. De erövrade sin frihet och sedan bestals de på den i döden.
– Framför allt vill jag att folk ska läsa och sörja.