Tidigare i år, närmare bestämt i augusti, kom Pernilla Stalfelts bok Vem är du? En bok om tolerans ut på Rabén & Sjögren. Redan de konstaterande inledningsorden - slår an tonen för boken och efter bara ett par sidor roas jag av Stalfelts sätt att med både humor och allvar beskriva sakernas tillstånd. Här finns den underbara finurlighet som också kännetecknat Stalfelts tidigare böcker. I boken tas viktiga frågeställningar upp men mot slutet blir vissa avsnitt ganska pladdriga med sina många sidospår och ger till slut ett rörigt intryck. Bokens stora styrka är illustrationerna med sin detaljrikedom och sin typiska Stalfeltska estetik.
Illustrationernas styrka märks även i boken Snömannen (Rabén & Sjögren), skriven av Eva Susso. Här är det fransmannen Benjamin Chaud som står för bilderna där snölandskapets grönvita toner är mjukt och fluffigt målade som kontrast till de två pojkarna Max och Unos tydligare konturer och kulörer. Varje bild är som en liten saga i sig, i berättelsen där två pojkar går ut för att åka snowboard och villar bort sig i skogen. Men figuren Snömannen räddar dem och tar med dem hem till sig där de får värma sig innan han visar dem vägen tillbaka till pappan. Det är en fin liten berättelse som rymmer både vänskap, äventyr och fantasi.
Fantasin får även utrymme i Maskrosdagen (Alfabeta) av Per Gustavsson. En pojke räddar tre maskrosor från sin pappas iver att få bort dem ur trädgården. De fyra något udda kompisarna leker hela dagen ända tills maskrosorna tappar orken och vissnar. Men de vissnande blommorna ger i sin tur liv till tusentals nya maskrosor som pojken kan glädjas åt. Jag är inte helt förtjust i bokens layout som på sina håll är både rörig och svår att överblicka, men mot slutet av boken blir bilderna stämningsfulla och framhäver Gustavssons berättelse som rymmer lekfull påhittighet men också på ett känsligt sätt beskriver förlusten av någon man tycker om.
Till sensommarens utgivning av barnböcker sällar sig även Barbro Lindgren i form av en samlingsbok; Barbros bästa (Rabén & Sjögren). Här finns klassiker som Mamman och den vilda bebin, den speciella och samtidigt ganska sorgliga Loranga, Masarin och Dartanjang men också den nyskrivna sagan Vi leker att vi är pippifåglar. Den sistnämnda står sig ganska slätt i jämförelse med de många underbara berättelser som ryms i boken. Kanske hade den förtjänat en alldeles egen plats i en egen bok för att komma till sin rätt. Här överskuggas den alltför lätt av Barbro Lindgrens välkända sagor varav vissa, fortfarande efter flera år, känns lika nyskapande. Ovanligare i barnbokssammanhang är att poesin får utrymme, men i den här boken får sagorna maka på sig litegrann för flertalet tankeväckande dikter.