För sextio år sedan hade det nog varit svårt att hålla en internationell konstutställning i Boden.
Staden var stängd och bistra skyltar deklarerade att utländska medborgare inte var särskilt önskvärda. Hanarna var spända och avtryckarfingret inte långt från varbygeln i de storpolitiska maktspelen.
Så främlingar var något suspekt för "en svensk tiger". Det är, tack och lov, historia.
I dag finns människor från hela världen i Boden och det slutna samhället har öppnats upp i takt med försvarsmaktens minskade betydelse för orten.
Men en sak binder samman dåtid och nutid. Konsten.
Då, under den militära högkonjunkturen, var det också högtryck för bildkonsten. Det skapades konst av hög kvalitet av en grupp konstnärer som i dag är kända under namnet "Bodenskolan".
Under ett par somrar har den visats i militärens gamla Havremagasin som förvandlats till en konsthall av hög internationell klass, där konst från hela världen ställs ut sida vid sida med en norrbottnisk konstskatt.
- Det här är Bodenskolans plats. Det är otroligt så mycket konst som skapades i Boden på 50-talet och under Bodenskolans tid. Det uppstod en miljö som gjorde det möjligt, och nu händer det igen tack vare satsningen på Havremagasinet. De internationella konstnärer som kommer till Boden för utställningarna är "top of the top". Konstnärer som ställer ut på de största gallerierna runt om i världen, säger Pilar de Burgos när vi står högst uppe i Havremagasinets lokaler och tittar på de mängder av konst som bodenbor lämnat in.
Hon är, på sitt sätt, en bild av det förändrade Norrbotten med människor från andra länder som av en eller annan anledning valt att bosätta sig här.
Konstnären Pilar de Burgos skäl var kärleken.
- Jag kom till Norrbotten med min konst 1998. Det var det mexikanska kulturdepartementet som finansierade resan. De ville nå ut i världen och betalade allt. Så jag ställde ut i Luleå, Kiruna och Haparanda. Året innan hade jag träffat Ricky Sandberg på en snöskulpturfestival i Kanada och han arrangerade utställningarna i Sverige. Det var så vi träffades och blev ett par, säger hon och ler åt minnet.
Men att flytta till Norrbotten var långt ifrån självklart.
- Jag åkte tillbaka till Mexico City och stannade i nio månader. Jag hade mitt liv där. Jag jobbade med konst och scenografin till hollywoodproduktioner som Romeo och Julia med Leonardo di Caprio och Claire Danes. Jag hade hela mitt liv där, så det var svårt att ta beslutet, men jag tänkte att jag måste ge det en chans. Och jag kunde ju alltid åka tillbaka, säger hon och skrattar.
Flytten var inte okomplicerad. Att komma på besök som gästande konstnär var en sak. Att bygga ett nytt liv och karriär i Sverige en annan.
- När jag valde att stanna blev det tuffare. Då fick jag bevisa på ett helt annat sätt, oavsett vad som stod i min cv. Men min vana från filmerna och erfarenheten av att arbeta internationellt passade bra när Kilen Art Group började med Sommarbiennalerna i Luleå. Dessutom kunde jag se på Sverige med en blick utifrån, för det finns alltid saker som man tar för givna när man bor i ett land, säger hon och berättar en anekdot som sätter fingret på ett särdrag för Sverige; den ständiga strävan efter modernitet och effektivitet.
- Vi hade en konstnär som skulle ha en skruv till ett konstverk och den skulle rosta. Men det gick inte att hitta här. Allt sådant är borta, för här har allt blivit rostfritt. Så vi fick använda syror och allt möjligt får att få fram en "rostig" skruv.
Hon känner sig hemma här och brinner för konsten i länet - trots alla rostfria skruvar.
- Jag jobbar med konst för att älskar det och vill att konsten i Norrbotten ska växa. Jag vill att barnen här ska växa upp med möjligheten att se internationell konst. Det är fantastiskt att det kommer så mycket influenser till Norrbotten. Det finns människor från hela världen i Boden och jag har mött fler människor från hela världen än vad jag någonsin gjorde när jag bodde i Mexiko. Fast när jag kom var det mer stängt och människorna mer reserverade. Ibland tänker jag att det har att göra med internets framväxt - att man har världen så tillgänglig och att man blir mer nyfiken. Eller så beror det på att jag bott här länge, säger hon och skrattar.