Kortfattat, tydligt och inte på latin. Det var hans knep. Skrivfrihet var hans krav och han utvecklade sina tankar i en avhandling vid Uppsala universitet. Censorn sa ja, men fakulteten sa nej. Därmed var striden igång, en strid som skulle lägga grunden till vår svenska tryckfrihetsförordning.
Han som tog sig skrivfriheten hette Peter Forsskål, en av våra bortglömda livsfilosofer.
”Ju mera man får lefwa efter egit behag, ju mera tror man sig vara fri. Näst lifvet kan derföre ingenting wara menniskjor kärare, än friheten.”
Så inledde Peter Forsskål, vid 27 års ålder, sin avhandling Tankar om borgerliga friheten. Med nutida ögon är dessa ord närmast oförargliga. Men i 1700-talets Sverige var Forsskåls teser sprängstoff.
Forsskål befann sig i ett Sverige där stormaktstiden var förbi. Det rådde frihetstid, sa man. Det kungliga enväldet gick i graven tillsammans med Karl XII och riksdagen, ständerna, tog makten. Politiska partier grundades och floran av tidningar och tidskrifter växte sig starkare. Sverige var därmed unikt om man blickade ut mot Europa, där nästan alla länder styrdes av envåldshärskare.
Frihetstiden till trots; den nya överheten upprätthöll ordningen med hjälp av förföljelser, censur och ett utbrett angiverisystem. Myndigheterna vakade över att de rätta politiska tankesätten lärdes ut vid universiteten. Litteraturen stod under det styrande Hattpartiets kontroll, och till dess hjälp fanns censuren. För att ge ytterligare en bild av litteraturens ställning, kan nämnas att redaktören för Hattpartiets organ, En ärlig swensk, var Niclas von Oelreich – även känd som censor librorum (bokgranskare).
Jämfört med det kungliga enväldets dagar, fanns ändå ett visst utrymme för debatt. En del kunde sägas, men långtifrån allt. Så för en ung, frispråkig akademiker gällde det att ha en viss fingertoppskänsla. Men att tassa vackert var inte Forsskåls melodi. Han var orädd och drog sig inte för att framföra kontroversiella åsikter. Hans intellekt och skarpsinne kunde emellertid inte dölja andra sidor hos honom; han var egensinnig, hetsig och hade lätt att stöta sig med omgivningen. Kompromisslös, kort sagt.
Sådan var han, men vem var han?
Peter Forsskål föddes 1732 i Finland, då tillhörande Sverige. Pappan var präst och arbetade växelvis i Sverige och Finland. När Peter var nio år flyttade familjen till Tegelsmora, Uppland. Hösten 1742 skrev Peter in sig vid Uppsala universitet, han skulle bli präst som sin far. Vid universitetet fick Forsskål vid sidan av vår högst allsmäktige ytterligare en lärofader, nämligen Carl von Linné.
Det var för övrigt Linné som rekommenderade Forsskål att – efter sin i Uppsala avlagda examen i teologi – söka sig vidare till universitetet i Göttingen, Tyskland. Forsskål avslutade sin vistelse i Göttingen med att 1756 lägga fram en avhandling i filosofi, Dubia de principiis (Tvivel om den nyare filosofins grundsatser). Avhandlingen väckte både beundran och föranledde kritik, varför visst intresse riktades kring hans person.
Senare, samma år, återvände Forsskål till universitetet i Uppsala, där han fortsatte att oförskräckt angripa vedertagna åsikter. År 1759 hade han – efter att ha misslyckats med att få en adjunktur i ekonomi – nått fram till titeln docent, oavlönad docent.
I Danmark, däremot, hade han fått ”professors namn och heder”. Forsskål hade av den danske kungen blivit kallad att ingå i en forskningsexpedition, vilket skulle trygga hans försörjning framöver.
Reträtten var därmed tryggad, då Forsskål fattade pennan för att utveckla sina tankar om skrivfrihet och annat han ansåg vara medborgerliga rättigheter, till exempel rätten att ”utöfva nyttiga konster och vetenskaper”. Den första avhandlingen, De libertate civili, stoppades av den filosofiska fakulteten. Men kort senare försökte Forsskål igen. Den här gången skrev han på svenska, och la fram en ny avhandling – Tankar om borgerliga friheten. Valet att skriva på svenska gjorde att människor utanför den akademiska världen också kunde ta del av hans tankar. Forsskåls tunna avhandling – i vilken han sammanfattade sin syn på frihet i tjugo teser – var högexplosiv.
Märkligt nog lyckades Forsskål förmå censor Niclas von Oelreich att ge sitt godkännande (Oelreich krävde endast ett fåtal strykningar). Fakulteten vägrade dock att trycka den. Då lät Forsskål pennan gå varm. Han skrev flera brev till Kanslikollegiet, den högsta censurinstansen, i förhoppning om att få fakultetens beslut ändrat. Kollegiet avslog Forsskåls begäran, varpå han trotsade överheten och själv bekostade utgivningen.
Den 23 november 1759 hämtade han sina 500 exemplar från tryckeriet. Redan samma dag delade han ut upplagan bland Uppsalas studenter. Kanslikollegiet var heller inte sena att utfärda sin dom: Boken skulle beslagtas och Forsskål fick en varning. Kollegiet beslutade även att de som sålde boken eller spred den vidare skulle få böta tusen daler silvermynt. Endast 79 exemplar återfanns. Den resterande upplagan började – trots förbudet – att cirkuleras från hand till hand.
Fördel Forsskål, alltså. Han visste att kollegiet kunde ha förordat ett betydligt hårdare straff än en varning, vilket bara kunde tolkas på ett sätt – överheten vacklade. Därför beslöt han sig för att fortsätta sin kamp. På självaste julafton skrev han ett brev till kung Adolf Fredrik och överklagade kollegiets varning. Forsskåls begäran avslogs, och längre kom inte Forsskål. Kungens dom gick inte att överklaga.
Forsskål var tvungen att låta saken bero. Överheten var starkare även om det senare kom att visa sig att Forsskåls nederlag var skenbart. Hösten 1760 reste han till Danmark. Där väntade en forskningsexpedition, som i början av 1761 skulle ge sig av för att utforska Arabia Felix, Det lyckliga Arabien. Efter två års resa nådde expeditionen Jemen, det som sades vara Det lyckliga Arabien. Några månader efter framkomsten till Jemen insjuknade Forsskåls i malaria och avled i bergsbyn Jerim i juli 1763, 31 år gammal.
I Sverige, vid samma tid, hade en kil slagits in i överhetens bastioner, censurens dagar var räknade. Det Forsskål påbörjat med sin avhandling, hade bidragit till att frågan om tryckfrihet inte längre gick att tysta med maktspråk. Frågan hamnade på riksdagens bord 1760, och den beslöt att tillsätta ett utskott för behandling av frågan.
Sex år senare upphävdes censuren och Sverige fick som första land i världen en tryckfrihetsförordning.
Carl von Linné bidrog även till hågkomsten av Forsskåls arbete och upptäckter. Bland de växtprover som Forsskål skickat till Linné fanns en nässla. Linné valde att uppkalla den efter Forsskål, Forsskolea tenacissima, och beskrev växten som Pertenacissime adhærens (envist efterhängsen).
Linné fick utstå kritik för valet av växt. Forsskåls namn var mer värt än att namnge en nässla, ansåg kritikerna. Men Linné kände sin ”lärjunge”; tenacissima betyder snärjig och fasthållande, men har även betydelsen ståndaktig.
Namnet ger en bra bild av en av våra stora naturvetare, som också var känd som en stridbar förkämpe för tryckfriheten.