1960-talets landmärken och höjdpunkter, ja, vilka var de? Frågar man en musiker, en politiker, en konstnär, en kärnfysiker eller en arbetare, får man helt olika svar. För min egen del är det två saker jag aldrig kommer att glömma från det årtiondet. Det första är 1969 och månlandningen, när man stod där med den svartvita tv:n på i direktsändning, spanade mot månen och försökte föreställa sig att någon faktiskt stod där. Det var stort.
Det andra var kaffekoppen Prunus från Gustavsbergs porslinsfabrik. Den började tillverkas 1962, alltså ett år före John F. Kennedy blev skjuten, vilket för övrigt också tv:n skapade outplånliga minnen av. I mitt föräldrahem dök den Stig Lindberg-designade koppen upp i mitten på 60-talet, möjligen inköpt på Konsum, som var dåtidens återförsäljare för Gustavsbergsporslin.
Prunus är ett släkte växter dit bland annat slånbär och plommon hör. För mig som 9-10-åring i en liten by i Lappland, föreställde dekoren blåbär, gigantiska sådana, lika stora som det Putte i Blåbärskogen hittade. Sen var det något med formen som tilltalade mig redan då, en vinkel på koppens utsida som påminde om en daggkåpas uppsträckta blad. Fatets motsvarande vinkel hade dessutom den fördelen att det tillät att kaffet skvimpade över, när man doppade kakor och bullar...
Tyvärr var denna servis som säkerligen var tänkt för folkhemmets breda djup, i och med sin distribution via Konsum, både bräcklig och ömtålig. Örat på kopparna lossnade lätt, och dekoren tålde endast mild handdisk. Av de servisdelar som tillverkades mellan 1962 och 1974, är det mycket svårt att idag hitta exemplar som inte är skadade, av ovarsam hantering eller diskning. Från mitt föräldrahem återstod endast något enstaka kaffefat, när jag själv in på 2000-talet började känna vingslagen från Prunus-tiden.
Alla som försöker återskapa förlorade barndomsminnen jagar runt på Tradera och Blocket för att hitta just det porslinet, den leksaken, den boken, man hade då, och som försvunnit på vägen fram till nuet.
Gustavsbergs porslinsfabrik har hoppat på det tåget, och nytillverkar nu de allra populäraste Stig Lindberg-serviserna från 60-talet, däribland Prunus, Berså, Röd Aster och Salix. Nytillverkningen är maskindisksäker, och i övrigt mycket välgjord. Man kan alltså köpa sina Berså-koppar, som om man hade gjort det på 60-talet, och inte se någon skillnad. Prunus, däremot, skiljer sig från originalet på den blåa färgen. Enligt uppgift ska detta bero på att det färgpigment man använde då, inte är tillåtet idag, av miljöskäl.
Den som försöker återskapa förlorade barndomsminnen är mycket petig med detaljer, och har ett aldrig svikande synminne av dessa objekt.
En ny Prunus-kopp fyller därför aldrig den gamlas plats.
Letandet efter originalporslinet kunde ha tagit resten av mitt liv; nu hade jag turen att få köpa en i stort sett komplett servis, endast handdiskad, och mycket litet använd.
Inköpet kändes som att göra en resa i tiden tillbaka till mitten av 60-talet, och botanisera i Konsums porslinshylla, för att sedan dra sig tillbaka (framåt) till 2011. En lucka i barndomsminnena täpptes till en gång för alla.
Allkonstnären och genidesignern Stig Lindberg har i och med sin gärning även formgett 1960-talet; fångat folkhemmet, det svenska, det grönskande, och samtidigt kombinerat det med framåtanda och optimism.
Om Prunus i dag känns retro, och rymdfärder fortfarande futuristiska, så är de ändå båda helgjutna delar av 60-talet.