Det är en träffande titel som Sune Klippmark valt för sin skildring av barndomsminnen från Tornedalen och då främst gamla Korpilombolo kommun. Efter många års avfolkning har bygden fått nytt hopp när utländskt kapital nu vill bryta malm ur bergen.
Författaren föddes elva dagar efter andra världskrigets utbrott och det blir en skildring av efterkrigstidens 1950-tal. Det handlar om episoder som fastnat i hans minne och som nedtecknats.
Klippmark är en god berättare och ger en fin inblick i livet i Tornedalen vid denna tid. Det blir folkliv och skrönor främst i byarna Lahdenpää och Jierijärvi och det är läsvärt också för den som inte satt sin fot i dessa trakter.
Det är några kapitel som fastnar vid genomläsningen. Författaren tar avstamp i hans lunginflammation 1944 då han svävade mellan liv och död. Räddningen blev provinsialläkaren skjutsning i den svarta Volvon till sjukhuset i Gällivare.
Vi får senare veta att Lahdenpääs sydvästra del fick namnet Brasilien eftersom våren kom tidigast där. I denna sydamerikanska del av Korpilombolo socken finns "Robertssons tall", uppkallad efter en man som försvunnit och hängt sig i den. Gåtan lever fortfarande i bygden över hur han tog sig upp i tallen.
Krigsåren präglar barndomsminnena. Det handlar inte minst om finska flyktningar som gömde sig på svensk sida, jagade av statspolisen från Luleå. En del av dem gjorde dagsverken åt bönderna, andra stal för sitt uppehälle.
Vissa fakta får läsaren att häpna, som att dåvarande Korpilombolo kommun hade 17 skolor med sammanlagt flera hundra barn i åldern 7-14 år. De samlades varje år i kommunalt mästerskap i skidåkning. Och i barnens hem hängde de inramade porträtten av Lars Levi Laestadius och Josef Stalin, sida vid sida på hedersplats i kök och vardagsrum.
Det är bra att Sune Klippmark nedtecknat sina barndomsminnen, för det är vardagshistoria i folkligt perspektiv.