Folkfest när Haparandas dansare hyllade kärleken

Gränsstäderna Haparanda och Torneå kryllar av dansare. Och så är det på många andra håll idag - dans är ett utbrett och älskat fritidsintresse. Vid och över gränsen utövar man magdans, linedance, balett, bugg, folkdans, streetdance och tävlingsdans, förutom att det förstås svängs om på diskotek och dansrestauranger. I lördags fick hundra dansare chansen att tillsammans visa upp sig i den stora föreställningen Rakhain (Älskade). Huvudaktör bakom satsningen var Dans i Nord som engagerat koreograferna och dansarna Mikael Strid och Andrea Schalk för uppgiften. De satte i fjol upp den bejublade dansföreställningen "Jiellivare vettu" i Gällivare.

- Det är så roligt att ta del av platserna vi kommer till, berättar Mikael Strid. Man tar intryck från människor man träffar, och företeelser -- här är det gränsvärlden, historien med krig, smuggling, bärplockning. Huvudtemat var bröllop och det tyckte vi var jättebra eftersom det alltid funnits här över gränsen i form av poikkinainti.
Kollegan Andrea Schalk ser det som speciellt inspirerande att föra in naturen, älven som flyter förbi, hur människor rör sig och pratar som en del av föreställningen.
- Det är känslor man inte kan prata om, man måste förmedla det i rörelse. Det är den svåra biten. Och den delen älskar jag - de små bitarna, nyanserna. Att arbeta ur en människa som har dans som hobby.

Uppsättningen Rakhain utspelas under regntunga skyar på lördagseftermiddagen. Mitt på det för dagen bilfria torget intar ett hundratal dansare den 30 meter långa catwalken. Torget fylls av musik och det stora föreställningsmaskineriet rullar obevekligt igång. Efter den gemensamma inledningen sprider sig de olika dansgrupperna ut till de fyra scenerna i torgets hörn, och flyttar sedan sitt dansnummer vidare till nästa estrad. En rytm uppstår på torget, som också blir till ett levande stadsrum. I vanliga fall kan torget kännas stort och splittrat av de korsande gatorna. Nu hänger det ihop med hjälp av händelserna som utspelas samtidigt på de olika platserna. I en och samma bild kan man se balettflickor i hopp, snurrande seniordans, svajande magdans. Torget blir en enda scen i sig.

Föreställningen är inte berättande, snarare poetisk och antydande, med element som gör att man kan känna igen sig. Koreografin består av enkla upprepande rörelser och bildar ett vackert mönster i tid och rum. Vi kan se det förödande kriget med sina offer, brokiga bärplockare med sina hinkar - och plötsligt dyker en fullt utrustad bandyspelare upp på huvudscenen. Och så finns förstås kärleken där, rörelserna och poserna mellan män och kvinnor. Slutscenen, där brudarna dras fram över catwalken sittande i Ikea:s stora blå bärkassar blir både gripande och varmt komisk. Det hela avslutas med jubel, konfettiregn och allmän dans på torget. Publiken bjuds upp och dansar med i den stora folkfesten.

Men alla brudar är inte lyckliga denna dag. Det märks inte minst bland de små performanceinslagen som pågår i anslutning till torget. Inne i en kal lokal står den brudklädda performancekonstnären Anna Berndtsson ensam på en pall, i tre timmar envist hamrade på sitt fyllda rödvinsglas. Ljudet ekar som en olycklig liten bröllopsklocka. Gång på gång går glaset i kras och klänningen blir alltmer rödfläckad. En annan vitklädd perrformanceartist, Kirsi Pitkänen har förirrat sig ut på stadens gator, instängd i en väldig drömbubbla av plast, glatt vinkande till förvånade bilister. En vitklädd elev från folkhögskolans performancelinje, Sophie Erlandsson, bär omkring ett grishuvud i famnen, och bänkar sig sedan i tv-tältet för att betrakta den kungliga vigseln.