Som frilansfotograf med Luleå som bas har fokuset för Jennie Pettersson alltid legat på att förverkliga uppdragsgivarnas önskemål. Under åren har dock tankarna funnits att göra något av alla de egna idéer hon haft inom genren dokumentärfilm och kulturliv, men det var inte förrän en höstkväll för två år sedan som hon till sist såg till att göra slag i saken. 

– Jag har arbetat som fotograf i 16 år, men bara med fokus på mina företagskunder. Samtidigt som jag ville visa en annan sida av mig som fotograf, fanns också driver att berätta historier inom kultur och historia stort där jag själv var beställare, förklarar hon.

Under ett besök hos vännen och fårproducenten Åsa Wallin i Ale väcktes idén om att med kamerans hjälp skildra ett år i fårfarmen. 

– Jag var hos henne en höstkväll för två år sedan. När jag körde hem började jag fundera på hur mycket som krävs för att driva en sådan gård, speciellt i en tid då och att allt fler lämnar byarna och flyttar till städerna. Men Åsa gjorde tvärtom. Hon hade nyligen tillsammans med sin make Mikael tagit över gården från sin pappa som fjärde generationens fårproducent och var mitt uppe i generationsväxlingen där de två jobbade tillsammans sida vid sida, berättar Jennie. 

Dagen därpå, när tanken om att följa fåren och familjen Wallin under ett år hade hunnit landa, så ringde hon Åsa och presenterade sin idé och frågade om hon ville vara med. Det ville hon. 

– Åsa sa ja direkt. Så under ett år följde jag hela familjen Wallin i deras arbete med djuren. Redan efter första dagen, när jag kom hem med 2 000 bilder av söta får i kameran, så förstod jag att jag var tvungen att begränsa mig. Jag valde att jobba med bara en optik, en och samma bländare och i befintligt ljus.  Det har varit så fint att se generationerna jobba tillsammans sida vid sida. Det var också intressant att följa en kvinnas arbete i en bransch som traditionellt sett ses som manlig trots att jag egentligen inte tycker om uttrycken och uppdelningen i manligt och kvinnligt. Uttrycket ”ensam är stark” stämmer verkligen inte heller. Åsa har hjälp av både familj och vänner med hundar som hjälper till då det är dags för betessläpp, när fåren flyttas mellan betesmarken och flyttas tillbaka in i fårhuset på hösten. Att träffas så ofta som vi gjort under ett år så händer det saker även i privatlivet, och i Åsa har jag under året funnit en kär vän för livet.

Direkt vid start av projektet bestämde Jennie Pettersson sig för att bilderna skulle publiceras i bokform. Hon sökte projektpengar för att trycka boken och fick två ja både från Stiftelsen Längmanska kulturfonden och Region Norrbotten. Tanken var också att det skulle bli en fotoutställning och en kortfilm. Hon avsatte en dag i veckan och de senaste 1,5 åren har hon även utbildat sig inom film. . 

Att det tog 15 år innan hon som fotograf vågade sig på ett eget projekt förklarar hon med att hon med att det egna höga ambitionerna som har hållit henne tillbaka. 

–Som person vill jag alltid prestera 120 procent. Så när jag gör något för mig själv så känner jag mig aldrig nöjd och färdig, men nu är jag både nöjd och stolt. Det blev verkligen en tomhetskänsla när allt bildmaterial var insamlat och jag inte var på fårfarmen med Åsa och hennes familj  lika ofta. Men det här året har bidragit till att jag absolut fått mersmak att också jobba mer med film och inte bara stillbild.

Delar av utställningen visades under en smygpremiär då alla som hjälpt familjen bjöds in till fest. 

– Det blev en hel del tårar, både Åsa och jag är ganska känslosamma av oss, konstaterar Jennie med ett leende. 

När nu ”Arvet på andra sidan Alån” visas på Norrbottensmuseum fram till 26 januari nästa år, så jobbar Jennie Pettersson vidare på nästa projekt.

– Den här gången fokuserar jag på mer personliga berättelser som jag själv är nyfiken på och vill berätta om. Gemensamt för mina projekt är att de fortsätter att handla om starka kvinnor. Min mamma växte upp i Tornedalen, yngst i en syskonskara på 15 stycken. Hennes mamma dog i bröstcancer vid 44 års ålder, då min mamma bara var tre månader gammal. Hon togs istället om hand av sin fars kusin med fru som blev min mormor. Min biologiska mormor skrev ett brev på sin dödsbädd och det är brevet som tillsammans med många familjefotografier som nu utgör grunden till nästa dokumentärfilm som fått namnet ”Ett enda brev från mor”.