Scenen Victoria Strömbäck beskriver i sin bok är hämtad från Carlslunds flyktingförläggning. Mitt i en tallrik med tomatsoppan simmade en stor död kackelkacka med spretande ben. Tanken som for genom Victorias huvud var, ”där det finns en kackerlacka är sannolikheten stor att det finns många fler”. Flera personer lämnade matsalen med äcklade miner, andra ryckte på axlarna och stannade kvar.
Victoria Strömbäck bor i Boden. Hon började skriva "Priset för svensk medborgarskap" för 17 år sedan, när hon var 19. Första utkastet skickade hon till några förlag och fick ett utlåtande från en lektör, som tyckte att hon måste utveckla det på djupet.
– Jag var glad för utlåtandet. Det var avgörande. Då påbörjade jag min resa.
Hon skrev om otaliga gånger tills hon hittade sin röst och skrivteknik. Boken utvecklades tillsammans med henne.
– Den behövde de här åren.
Nu har hon landat i en slutprodukt hon kan stå för och gör sin författardebut.
Victoria Strömbäck debutroman - en sann berättelse om priset hon betalade för uppehållstillstånd i Sverige. Hon tog på sig familjens öde på sina axlar.
Orsaken att familjen lämnade sitt hemland är hennes föräldrars historia, inte hennes. Victoria berättar sin egen. Det enda hon visste före avresan var att de skulle till Sverige och söka asyl, men var tvungen att hålla det hemligt.
– Det var väldigt jobbigt och jag fick bita mig i tungan flera gånger för att inte försäga mig. Jag fick inte heller veta varför vi skulle till Sverige, säger Victoria Strömbäck.
Den 5 december 1999 beskriver Victoria i boken hur hon då tolv år gammal lämnade landet på en turistfärja. "Ändå var jag varken rädd eller nervös.”… ”Jag ryckte på axlarna åt mina egna tankar och vände blicken åt väst. Västs ögon lyste ominöst nattsvarta.”
På Invandrarverket i Stockholm fick Victoria äntligen veta varför de sökte asyl. Hennes pappa förklarade att det var livsfarligt för honom, men framför allt för henne, att stanna kvar hemma.
Victoria ville veta varför just Sverige. Det enda hon visste var att det är Pippis och ABBA:s födelseland. Han försäkrade henne att det skulle bli mycket bättre, att samhällssystemet är mer humant, mer rättvist och livet tryggare.
Via flyktinglägret Carlslund hamnade de på förläggning i Flen. Victoria insåg för första gången i sitt liv vilken makt sysslolöshet har. Andra familjer hade fått en lägenhet i Boden. Hon gjorde det till sitt uppdrag att förflyttas dit.
– Pappa önskade mig lycka till, men var av den åsikten att vi inte hade något att säga till om. För när man ber om att få stanna ska man vara lägre än gräset. Kanske var jag bortskämd, så här när jag tittar på det i efterhand.
Victoria Strömbäck hade en trygg barndom, fylld med kärlek. "Tack vare det litade jag på mina föräldrar villkorslöst. Tilliten var gränslös. Jag gav inte mycket utrymme för invändningar, jag var ett barn och skulle veta min plats. Paradoxen är att jag samtidigt uppfostrades att vara självgående och bestämma saker själv."
Victoria uppfostrades i en familj där daltande var ett skällsord och bortskämd en förolämpning.
Hon blev handläggarens "smärtsamma skavsår", tjatade sig till en etta i Boden. Pappan blev så glad att han nästan kramade livet ur henne. Victoria fantiserade om att lära sig svenska, börja skolan, återförenas med sin mamma som hon saknade oändligt mycket, få uppehållstillstånd och leva lycklig i Sverige i alla sina dagar...
De hamnade på Prästholmen. De gråa väggarna, saboterade belysningen och sönderslagna dörrarna påminde om det kära hemlandet.
– Många familjer kom från Kazakstan, Ukraina och Ryssland, så vi hade språket gemensamt. Vi var ett stort gäng ungdomar. Jag lärde mig svenska tillsammans med dem på Tallboskolan. Att gå i skolan på den tiden var roligast. Minnena från den tiden är de ljusaste och underbaraste.
Familjen återförenades.
De blev mästare på budgetering. Kassan drygades ut tack vare att de plockade jordgubbar, blåbär och lingon. De gjorde sylt och fyllde kyl, frys och skafferi med svamp och egen fångad fisk.
Victoria skulle ha börjat i sjuan om hennes lärare hade fått sin vilja fram, men kuppade igenom att starta klass åtta efter att ha bevisat sin kunskapsnivå. Läraren varnade henne för det sociala spelet på högstadiet, sa att hon skulle bli en inkräktare i "ogenomträngliga sektlika kompisgrupper".
Det blev en kulturkrock. Victoria kände sig som en osynlig observatör. Hon blev illa berörd av matsvinnet, bristen på respekt gentemot lärare, bristen på respekt som lärare visade elever som ville lära sig något.
– Jag var ensam invandrare i min klass. Även om jag kommer från en kultur som inte är så långt ifrån den svenska så är den annorlunda. Vi stod framför varandra med utsträckta händer redo för ett handslag, men våra händer passade inte in i varandra. De var som två pusselbitar från två olika pussel. Jag tar på mig min beskärda del att jag förblev ensam på skolan.
Ett år i Boden - avslag.
Pappan sa att de skulle överklaga, mamman påpekade att de redan lämnat in alla sina bevis och Victorias slutsats var att det var omöjligt att få fram fler. Hon konstaterade att det var lika med fara för livet att utvisas tillbaka till hemlandet.
– Min tankegång var att jag kanske kunde påvisa hur pass rädd jag var.
Men hur visar ett barn sin rädsla så att samhället märker att något är fel?
– Samtidigt var jag inte riktigt rädd just då, för det fanns inte på kartan att vi skulle återvända, säger Victoria Strömbäck.
Victoria Strömbäck berättar att det är en underlig känsla att leva i en lägenhet "där alla saker, till skillnad från dig, kommer att finnas kvar och kommer endast att byta brukare när tiden är kommen. Gång, på gång, på gång. Sorgligt att inse att även en TV som tillhörde Invandrarverket hade en tryggare tillvaro än man själv.”
För att kunna fortsätta i skolan, med simträningen och leva sitt liv såg hon att tappa några kilo i vikt som en lösning och berättade stolt det för sina tveksamma föräldrar.
– Mamma ville det inte. Det är viktigt att påpeka att ingen av oss visste att det fanns ett ord – anorexi – eller bulemi för den delen. Ingen av oss hade en aning om konsekvenserna. Det kändes som min unika väg och jag valde den helt aningslös, säger Victoria Strömbäck,
Vågen visade 45 kilo.
Två månader senare portades hon från gymmet där hon tränade. Naket, sårbart och med en tonårings ord ackompanjerade av en vuxen kvinnas känsla för språk beskriver hon det i sin bok.
Från ökad träning och skippad frukost pressade hon sig att träna ännu mer och åt allt mindre. Skolkuratorn skickade henne till sjukhuset och hon fick även gå på öppenvården i Boden. I backspegeln beskriver Victoria Strömbäck vuxenvärldens oförmåga att se henne.
– Jag uppfyllde inte vissa kriterier. Min nuvarande tolkning, rätt eller fel, är att jag uppvisade för mycket framtidstro. För dem gick det inte ihop med ett barn som är rädd.
Hon var inte apatisk, lade mycket tid på studierna för att få bra betyg eftersom hon ville gå samhälls eller natur på gymnasiet.
Kroppen tog stryk, eller som tonåringen Victoria uttrycker det: "Sjutton också! Detta jävla hyperkritiska apland gav mig magsår i stället för uppehållstillstånd".
– Ändamålet med uppehållstillståndet blev en ursäkt för mitt beteende.
Victoria Strömbäck läser serieroman Maus. Den gav författaren Art Spiegelman Pulitzerpriset i kategorin "Special Citations And Awards" 1992.
Det skärskådade hennes far och sa att hon såg ut som en "fågelskrämma som rymt från GULAG".
– Jag tappade bort mig och blev sjuk, allvarligt sjuk. Anorexi tar sin tid och, precis som grundvatten som sakta letar sig upp igenom sprickor i jorden och underminerar marken tills en vacker dag allting kollapsar in i ett stort slukhål, slukar en med hull och hår när tiden är inne, förklarar Victoria Strömbäck.
Hon förstod att hon var sjuk när hon började kräkas upp det hon ätit på nyårsafton.
– När det kom till den gränsen var jag tvungen att medge det även för mig själv.
Hennes ord förmedlar den utdragna processen till punkten när hon var helt ensam. "Riktigt jävla smärtsamt ensam."..."mitt ensamfängelse med anorexia som black om foten och bulimin som ett ok på mina axlar."
Vågen visade 34,6 kilo.
Ett tjockt brunt kuvert från Invandrarverket. Andra avslaget och utvisning, panik och bestörtning. Sverige "så iskall och förförisk."--"pryddes av min offrade hälsa."..."Hon tog allt ifrån mig. Hon gav ingenting tillbaka."
En sen kväll föddes en idé. Victoria hade sparat sömntabletter från sjukhuset. Dagen därpå tog hon ett par. Hennes mamma frågade om de skulle gå till stan. "Gärna", svarade hon och föreslog, att de skulle köpa gräddfil och baka gofika till kvällen. Hon gick ut med förevändning att hon först skulle jogga, men gick direkt till järnvägsspåret.
– Förhoppningen var att någon skulle se mig. Tanken var aldrig att ta mitt liv, men det jag gjort dittills hade inte räckt.
Boken är hennes berättelse, men också en uppgörelse med svenska statens behandling av asylsökande. "Man lever på lånad tid, man praktiserar inte sina färdigheter och sin kompetens. Hela livet är på paus. Den tiden har makt att omforma människor och det är inte säkert att det går att vrida klockan tillbaka. Djupet av att någon annan har kontrollen kan ha en förödande effekt", säger Victoria Strömbäck.
Tåget rusade emot henne. "Min kropp var lika rörlig som en marmorstaty. Nitad till marken höjde jag blicken...och blundade."
– Jag hade ingen kontroll över min kropp, säger Victoria Strömbäck.
Allt är vitt och Victoria ligger i snön. I sitt dimmiga tillstånd tänkte hon flyktigt, att planen fungerat, någon hade sett henne.
– En man sprang ut i tofflor och puttade bort mig, enligt honom hade det bara varit sekunder kvar. Jag är tacksam mot den mannen, men vet inte vem han är.
Hon har bara fragmentariska minnesbilder av den dagen.
Vågen visade 33,0.
Läkaren konstaterade att det nu handlade om hennes liv och att nästa steg, om hon så bara gick ned 100 gram, var tvångsvård och tvångsmatning.
– Det ville jag inte och det kändes som en port mot invaliditet, utan återvändsgränd. Det skrämde mig säger Victoria Strömbäck.
Hon började äta, plågades av att gå upp i vikt och fick komma hem. Familjen hade bytt advokat.
Victoria rymde till Stockholm för att prata med kronprinsessan Victoria. I riksdagshuset entréhall ramlade hon ned i en soffa oändligt trött, ensam och olycklig, och frågade sig själv varför just hon gick igenom detta helvete. Med tårarna strömmande utför kinderna svarade hon att ingen kan det när en främling undrade om han kunde hjälpa henne.
Några sekunder senare fick Victoria besked – hon och hennes föräldrar fick stanna.
– I stunden var det underbart. Jag såg mitt gamla jag på avstånd. Vi kunde fylla lungorna med luft, kunde se utsikten framför oss och börja planera.
Sjukdomen fortsatte hemsöka Victoria i flera år och ärren från första tiden i Sverige bär hon med sig resten av livet.
– Ungdomen har jag mist, säger Victoria Strömbäck.
Boken har också varit ett sätt att bearbeta det som hände. Hon kan prata om det nu, utan att överväldigas av känslor. Avslutningsvis i boken tackar hon sin räddare: "Det är dig jag är skyldig mitt liv".