De cirka 35 personer som ingår i berättelsen presenteras på en särskild lista i finländska Monika Fagerholms nya roman Lola uppochner. De är nära, mycket nära eller avlägset berörda av det som händer hösten 1994 då Flemming Pettersson mördas i det lilla kustsamhället Flatnäs.
Jag tycker inte att författaren sätter rotation på alla dessa figurer och det är ett av skälen till att romanen blivit så omotiverat omfångsrik. Ett annat är att Fagerholm ständigt breddar, fördjupar och tar upp nya spår och stiger in i personerna och förklarar, ifrågasätter, förtydligare eller lägger till rätta.
Berättelsen innehåller tusen samtal, uppgörelser, minnesbilder, gräl, konfrontationer och konflikter som döljs, biläggs eller leder till bråk och urartar. Det är annars rätt svårt att återge handlingen. Fast allt är i någon mening knutet till morden. Ja, också en ung flicka hittas senare mördad den hösten.
De sista 70 sidorna utspelas 2011 då Jana, en av bifigurerna i den första delen, återvänder till Flatnäs. Fagerholm koncentrerar sig alltså - liksom de flesta deckarförfattare - på den period när mordfallet är hett. Och det lyckas hon väl med. Hon visar hur våldsamt de närmaste drabbas under de där första veckorna, nästan som om de fått en lika hård smäll i skallen som den ihjälslagne Flemming.
Det är, säger Ca, en av tjejerna, som om Anna "blir den hon talar med"; hon snappar upp "det speciella med just den människan och börjar härma det, vara i den tonen". Och Fagerholm gör förstås likadant, det ingår i författarrollen, men jag får problem med att ringa in det som Ca kallar tonen. Och då krånglar det till sig. För läsaren ska ju göra något liknande, bli den människa som författaren "tonsätter".
Jag har också svårare att ta mig igenom de partier som handlar om flickorna eftersom de unga så sällan har något riktigt intressant att meddela mig. Jag befinner mig på en helt annan planhalva och det är förstås inte deras fel.
Det finns, ser man efter hand, något centrifugalt över hela historien. Det är som om Fagerholm ställer ut figurer på ett bräde. När hon sedan flyttar en pjäs fyller hon på med nästa och det nya tomrummet får sedan en tredje fylla på. Det är snyggt gjort, det blir ett spel som stryker under att allt hänger ihop, att allt snurrar kring våldet men att också gamla konflikter roterar med.
Slutet blir bra likt det man fick sig till livs
i gamla pusseldeckare. Då samlades de misstänkta i biblioteket. Här sitter man runt ett dukat bord och vi får på klassiskt vis ett facit. Det innehåller som sig bör en rad knalleffekter och de sista sidorna är rafflande i överkant.