Gruvarbetarstrejken 1969–70 framstår mer och mer som ett undantag. Den var ett resultat av att ett kollektiv stod upp. Så är vi norrbottningar egentligen inte.
Vi vill helst att någon annan ska fixa ”det” åt oss. Kanske är det den gamla koloniala ordningen som spökar och som går igen när nykoloniala krafter vädrar morgonluft.
Och ibland är det tråkigt nog så att även de som blivit kolonialt uttnyttjade kan bidra till att vidmakthålla såväl efterkoloniala som nykoloniala ordningar.
Här är några fadersgestalter som präglat och präglar vårt län.
Fader Laestadius.
Fader Korpela.
Fader Socialdemokrati.
Fader Facket.
Fader LKAB.
Fader NJA.
Fader SSAB.
Fader Vattenfall.
Fader Regionalpolitik.
Fader Rosengren.
Fader Törnman.
Fader Luleå Hockey.
Fader Facebook.
Fader Österberg.
Fader Northland.
Fader Sundström.
Fader Nordström.
Fader ....
Nåväl, mycket har hänt under senare tid. Och mer kommer att tvingas till förändring.
Den fadersburna kulturen har många och djupgående rötter. Den har råd med Pride så länge den egna strukturen får vara intakt.
Jag är ledsen om jag solkar glädjen efter framgångarna med de två årens Pride. Men de jollar som är sjösatta har ännu inte förmåga att ta upp kampen med den fadersburna kulturens hangarfartyg.
Jag är trött på ropen efter den starke fadern som ska fixa det åt oss. Det är lätt att det blir så i en tid då vår befolkning minskar i antal och samtidigt blir äldre. Fast i dylika tider borde det snarare vara läge för kollektiva lösningar.
Nej, kollektiv är inget begrepp från 1970-talet. Det härstammar från det latinska ordet colligere som betyder samla på svenska.
Om vi tillsammans samlar en stor armada av jollar, då kan vi tvinga de patriakala hangarfartygen att slå back. Sedan kan vi bit för bit smälta ned dem och tillverka sådant som verkligen är nödvändigt. Fler lyktstolpar så att folk vågar gå hem i mörkret. Lekplatsutrustning. Fler skulpturer (dock ej föreställande kungar och uppblåsta män). Och allt annat som inte prioriteras av ett fadersburet samhälle.