Ett stundtals glimrande musikaliskt möte

När Pajala-Tatawin dök upp med sin blandning av tornedalska och arabiska klanger för tre år sedan, med Amina Annabi på sång, kändes det som en frisk fläkt i folkmusiklivet i Norrbotten. Det var onekligen en ny form av möte som ägde rum mellan det som Amina Annabi beskriver som två ändar av världen - Pajala och Tatawin.
Gruppen blandade allt från humppa till suggestiva, meditativa tongångar, popbeats, rockriff och finstämda visor och Amina Annabi var gruppens mittpunkt med sin utstrålning och självklara sätt på scenen.
Det var dock inte helt invändningsfritt när jag hörde dem första gången.
De olika musikaliska influenserna hade inte riktigt smälts samman till en röst. Bandet trevade lite och växlade glimrande sekvenser med det som kändes mer sökt. "Multi-kulti" för sakens skull, kallade kollegan Ida Folkesson det i en recension från Kulturens hus våren 2009.

Ett och ett halvt år senare har bandet blivit betydligt mer samspelt i sin musikaliska tanke. Eller i alla fall mer samsynt. För samspelta i musikalisk mening har de nog varit hela vägen. Det är välspelat och tight när bandet står på scenen. Med Lars Paulin bakom trummorna och slagverken tar sig bandet tryggt fram genom den varierade musik som bandet bjuder på.
För här finns fortfarande de tvära kasten kvar, med allt från det finstämda som gränsar mot singer songwriter a la Ani di Franco och tuffa rockriff.
Ibland kanske det blir nog så eklektiskt för undertecknads smak, när allt detta blandas in i en och samma låt. Men stundtals är det också helt lysande och många av de kantigheter som låg och skavde förra gången jag hörde bandet har filats ner.

Det som slår en är hur bra Annabis arabiska möter de andra bandmedlemmarnas meänkieli och hur skiftena där emellan ibland är nästan omärkliga. Man får då och då spetsa öronen för att höra vilket språk som tagit över. Och det känns klockrent när Annabis ornamenterade sång klingar över de tornedalska myrar som Erling Fredriksson och de andra i bandet skrivit in i sin musik.
Det glimrar verkligen om musiken i dessa ögonblick.

Då är det musik som visar hur viktigt samtalet mellan kulturer är och det är inte utan att den debatt som blossat upp i folkmusiksverige dyker upp i skallen. Där har man högljutt protesterat Sverigedemokraternas försök till annektering av folkmusiken och pekat på att kultur är en levande varelse som ger och tar intryck.
Pajala-Tatawin känns som ett bra exempel på det.