Likt en stram general på högsommarbesök står där en vägvisare med en rad namn angivna: Avaberget, Lillholmsträsk, Kullmyrliden och Oxkallkällan eller Lillåberg, Björknäset, Kalischan Bomans och Lauparberg. Visst låter det exotiskt men är det inte istället genuint? Överge liknelsen med generalen utan använd istället det dialektala ordet "hagastör", den långsmala stolpen som ingick i äldre tiders inhägnader, då förstår man bättre. Vi är i genuint "norrländskt kulturområde". Platsen är nämligen Raggsjö by, 15 km väster om Norsjö i norra Västerbotten. Idag är denna miljö sammanfattad som Torgny Lindgrens litterära landskap.
Byn är från 1770-talet, det årtionde när nybyggen i mängd anlades i socknen. Sedan växte det fram en bosättning på sluttningen ner mot Stor-Raggsjön och gårdarna blev med tiden byar likt vad mest skedde i skogslandet. Allt gick till synes sin gilla gång och år 1938 föddes en pojke, småbrukarsonen Torgny - och han skulle bli en i trilogin av västerbottniska författare. Sara Lidman, PO Enquist och Torgny Lindgren nämns ofta i ett enda andetag. inte bara därför att de skriver var och en om sin del av Västerbotten. De är också släkt med varandra.
I Raggsjö fanns ett missionshus sedan 1930 och det står kanske som förebild för Bygdens hus som Lindgren skriver om i romanen Norrlands akvavit från 2007. Hur som helst blev han en skrivande man med Vimmerby som fysisk stationering men med hemmamarkerna som litterär provins. Ormens väg på hälleberget var hans stora genombrott 1982 och den romanen har översatts till 22 andra språk. Missionshuset blev Byahuset från 1987 och det i sin tur är centrum för dagens litterära turism i byn. Utställningar, servering, uppmärkta stigar och iordningställda litterära platser är konceptet.
Tanken går till en helt annan landsända och en helt annan tid men upplägget är egentligen detsamma. Selma Lagerlöf, Mårbacka och värmländsk herrgårdsbygd är på sitt sätt en äldre motpol till Raggsjö. Nyligen har en litteraturforskare formulerat sig om detta med turism i spåren av böcker. Resenären har "längtan efter upplevelser som närmar sig rollspel, om att använda sin fantasi och locka fram det man läst som en visuell erfarenhet". Stig därför in i Byahuset där väggarna är klädda inte bara med Lindgreninformation. Väggarna fylls även av en rad enkla landskapsbilder utförda av "Brokiga Blad", alias Herman Andersson från Jönköping. Det sägs att han verkligen var rask i vändningarna. Han kunde klara av tio tavlor på en timme, och då blev det schablonartade landskap som såldes för någon krona per styck.
Varför finns denna konst i Byahuset i Raggsjö? En förklaring kan vara vad uppslagsboken påstår, nämligen att snabbmålaren lär ha producerat drygt en halv miljon tavlor varav många finns i norrländska hem. En annan förklaring ger Lindgrens novellsamling I Brokiga Blads vatten. I den samlingen finns en underfundig historia om några avsigkomna existenser som har tagit in på moster Lydias pensionat i Norsjö. Och där - kommer Brokiga Blad som utövande "konstnär" att instruera prins Eugen på tillfälligt besök eftersom prinsen flytt storstadslivet sedan han drabbats av skaparångest. I sanning kan man tycka en märklig historia med förankring i fenomenet Brokiga Blad. Samma motiv återkommer i litteraturvetaren Marcus Willéns Konsten att upphöja det ringa som belyser Lindgrens litterära metod. Ett bärande kapitel är avsnittet om Konsten och då gäller det inte enbart Den fördolda prinsen. Det gäller skillnaden mellan att vara och att föreställa. Kort sagt men fortfarande filosofiskt uttryckt försöker prins Eugen skapa en ek som ska ha ett eget vara eller en innebörd i sig själv. Brokiga Blad har en betydligt enklare uppgift, han framställer "ombud" som representerar detta med varat. Vägen dit går enligt Willén genom enkelheten, genom att upphöja det ringa.
Efter en sådan filosofisk utflykt ägnar vi oss åt närområdet till Byahuset. Gå några hundra meter och vi möter Farmors och farfars sommarhus, numera återställt till en 1940-talsmiljö. Till synes finns hela dåtida uppsättningen där, med röd stuga, brandgula liljor i rabatt, röda pelargonior i fönstren med spetsgardiner, vidare soffa, pinnstolar och slagbord i köket liksom järnspis och paradhandduk. I kammaren hänger en alldeles typisk Brokiga Blad-tavla med tre hus i sluttningen mot en sjö, med blek sol och taggiga granar. Vid kammarfönstret ligger också Dorés bibel uppslagen med alla sina helvetesskildringar i bild. Vad var det litteraturforskaren sade? Vi upprepar: Turism i spåren av böcker är längtan efter upplevelser som närmar sig rollspel, eller att använda sin fantasi.
Farmors stuga representerar nämligen Lindgrens roman Dorés bibel från 2005. Romanen är en lovsång till livslögnen säger författaren i en intervju vid utgivningen. Men där finns också många andra bottnar. Självbiografi ingår till viss del, den icke skrivkunnige kamraten som inte förmådde lära sig läsa likaså. Men teckna exakta kopior av Dorés detaljrika illustrationer, det kunde kamraten. Själv har också Lindgren upplevt att redan som 3-4-åring sitta och fantisera inför bibelns uttrycksfulla illustrationer. Cirkeln sluter sig likaså när på Avabergets topp sitter en äldre man och talar in berättelsen om den sällsamma familjebibeln.
Byahuset med Brokiga Blads bilder liksom Farmors stuga med Dorés bibel blir två fysiska stationer i Lindgrens berättande. Med detta har vi antytt ett västerbottniskt författarskap i nutid. Och kulturlandskapet det återfinns utanför fönstren med pelargoniorna. Där kan fantasin locka fram det man läst till att bli en visuell erfarenhet.