Vi sitter under de intensiva vintermarknadsdagarna hemma hos Gunvor Andersson i Jokkmokk. Medan hennes man slöjdaren Gösta underhåller med sina jakthistorier och minnen från sommarboende i Njunjes vet Gunvor att berätta mer om året runt-livet. Hon är en dotter i den mångförgrenade släkten Holmbom, hon hade sin barndom och uppväxt i Njunjes, hon är den som redan i marknadstid börjar tänka på den kommande sommaren, när Gösta och Gunvor för flera månader flyttar upp till Njunjes. I det fallet gäller det att vara välrustad med mat, allehanda redskap som behövs för sommaren, fröer för trädgårdsodlandet - och inte minst snus till Gösta. Där bor man, bör det tilläggas för dagens människor, nämligen väglöst. I övrigt får man lita på fisk från sjön och vad den gångna höstens älgjakt gav. Fisk säger stadsmänniskor men för fjällboende är det lika med röding.
Att bo så här vid fjällets kant är egentligen en lång historia. För Gunvor är det ingenting märkvärdigt men för oss andra kan beskrivningen fascinera. En gång var Njunjes en lappvall, ett tillhåll för samen Nalta, som där hade torvkåta, bodar, en par kor och sin familj. Den vistelsen slutade tragiskt. En jul när männen i familjen skulle hämta renkött från ett förråd kom en lavin och därmed var karlarna i huset borta. Storvallen blev nu öde.
En resekateket (en bland samerna kringresande lärare på kristen grund) som hette Olof Isaksson Holmbom bodde i Nelkerim nedströms Jokkmokk. Han kom på sina vida färder även till den övergivna Storvallen liksom såg möjligheten att slå sig ned där, detta då med tanke på den rika gräsväxten liksom vad jakt, fångst och fiske skulle kunna ge. Kort och gott: tiden var 1834, han satte upp stuga och fähus, inrättade sig i Njunjes med familjen som kom att bestå av fem söner och tre döttrar.
Sonen Isak övertog nybygget men ägnade sig mest åt fiske. Andra ättlingar var Erik och hans bröder. Erik som levde fram till 1959 var sonsonson till den förste nybyggaren. Samme Erik har fått plats i uppslagsböckerna som "informant" eller traditionsbärare, d v s gav material till Johan Holmbom, död 1971, som beskrivs ha varit folklivsupptecknare. Johan insamlade åren kring 1950 en rik skörd i ord och bild som nu finns på arkiv i Uppsala. Vad han samlade rörde det dagliga livet med sitt årstidsvarv i Njunjes. Den livsformen kallas med en historisk term för ärjemarkskultur. I ett sådant resursutnyttjande hade en bosättning sina gränsbestämda men ofta avlägset liggande fångstområden. I fallet Njunjes gällde det exempelvis att på våren pimpla färsk fisk, att sedan förbereda nätfisket, att ägna sig åt gråfågelfångsten, att freda korna mot björnen. Eller varför inte på hösten sätta ut flakar och snaror för fågelfångst i skogen, att ringa in björniden och där ta den sovande björnen eller att sätta ut vargsaxar i hopp om att få något djur när flockar som rörde sig i kölvattnet av renarnas flyttningar visade sig. Detta var bara smakprov på vad naturen kunde erbjuda inom ärjemarkskulturen.
Idag är allt detta historia och Njunjes saknar åretruntboende. Gunvor och Gösta håller minnen vid liv genom att flytta halvårsvis till fädernestället under fjället Kaskaivo. Då gäller naturligtvis skoter på våren och helikopter sommartid. Utanför gårdstunet går också Turiststigen där man ser smått märkliga människor som istället går den dryga sträckan upp till Padjelanta. Med turisterna kom också vetenskapsmännen. I det sammanhanget möter vi Njunjes alldeles egna "professor". Det var Erik Holmbom, han som talade latin när det gällde att konversera om växter och djur men också samlade för avsalu. Erik utbildade sig till konservator i Uppsala men sedan blev det Njunjes och vägvisning åt vetenskapsmän för mest hela slanten. Därav kommer också hans berömmelse. På en sådan resa kunde de lärda inte klara ut namnet på en blomma. Erik kom med sitt förslag och slog vad om en femma. Han vann vadet - och därmed var "titulaturen" given.
Gunvor minns vidare och då inte bara professorn utan främst sin egen barndom. Hur det kom flyktingar och då mest ryssar över fjället under andra världskriget. Hur fotografer som Arne Sucksdorff och Karl Aage Schwartzkopf hade "vägen förbi". Hur t o m tiggare och försäljare hittade den långa väglösa sträckan till Njunjes. Eller hur det var under skolåren när barnen från Njunjes terminsvis bodde i Kvikkjokk. Ibland var det extra spännande när hela familjen för en tid flyttade med till Kvikkjokk, hyrde bagarstuga samt ladugårdsutrymme för djuren, sådär två kor, en kviga, häst och ett får. Man befann sig då i ett Kvikkjokk som hade 130 invånare, skola och präst men som fortfarande var väglöst. Och än mera spännande var det när man tre gånger under skoltiden fick göra "skolresa" till Jokkmokk. Det var någonting att längta efter även om resan var lång och tidsödande: ångbåt till Njavve, buss till Björkholmen och bil till Jokkmokk. Resan var inte bara nöjesbetonad. Ändamålet var att gå till tandläkaren och läkaren - men man fick ligga över en natt på skolgolvet i samhället.
Så minns Gunvor och Gösta gångna tider. Vi sitter vid köksbordet denna marknadsdag, hör högtalarutropen och larmet utifrån, tänker på kontrasten till tystnaden hemma i Njunjes. För Njunjes är fortfarande något av hemma. Och vi äter av vad dagens självhushåll kan erbjuda, mandelpotatis från Njunjes, älgkött från samma plats samt rårivna morötter som förvissa kan växa där borta vid fjällkanten.