Kanske ska man minnas 50-talet som ett allvarets decennium. Precis som författaren Tomas Bresky själv konstaterar – McCarthy jagade kommunister och intellektuella i USA. I Sverige hade nyss Hilding Andersson dömts som spion. Även här hemma hade vi en egen svart lista med intellektuella och kommunister som ansågs subversiva, hotfulla. Däribland Sara Lidman och Folke Isaksson. Tänka sig.
I backspegeln kan historien ibland tyckas löjeväckande. Inte minst som den framställs i Enbom – Spionopera från kalla kriget.
– Låt spelet börja, deklamerar Rolf Degerlund på premiärkvällen sedan en kort invigningsceremoni stolt tagit nybyggda Kläppenteatern i bruk. Kvällen är ljum och vacker med Bodens knallgröna hängbjörkar som fond när ovan nämnda historia gestaltas som friluftsteater.
Visst visar våra namnkunniga skådespelare som Pär Andersson, Göran Forsmark, Mats Pontén och Rolf Degerlund att de kan ge liv åt männen, tiden, allvaret, hoten och anklagelserna.
Men det finns något i denna uppsättning som tar spelet till ännu högre höjder och liksom ackompanjerar på ett mycket framgångsrikt sätt. Och det är alla de ungdomar, bland annat från Björknäsgymnasiet, som gör sina roller med bravur.
De sjunger, dansar och staterar – spelar poliser och militärer, tvättar byken och håller takten på tvättbrädor och tar oss över till Söderhavet med mjuka höftrörelser.
Berömmet måste också riktas mot koreografen Camilo Ge Bresky som, tillsammans med de många unga skådespelarna, lyckats ge den ganska förutsägbara historien spelglädje, färg, styrka och glans.
Och om det i klassiska teaterstycken ska hängas ett gevär på väggen brukar det på friluftsteatrar gallopera in en eller annan häst. Här blir ingen besviken då hästkrafterna sitter på gamla enpetare och en opolerad Volvo PV som rullar in.
Spionopera har den kallats. Kanske är det här mer en slags operett där Rolf Hedbergs komposition gärna är att jämföra med god filmmusik. Orkestern och sången sväller inte ut och tar över med schlagers och bombastiska nummer, utan ackompanjerar hellre handlingen mer diskret.
Med andra ord – genomförandet är klart imponerande. Med så många komponenter och skådespelare på scenen samtidigt kan det lätt bli rörigt och spretigt.
Här har ensemblen tillsammans med regissör Eva Gröndahl tvärtom lyckats få allt att bli till en välpolerad helhet.
Om någonting brister är det möjligen själva handlingen. Första akten lovar gott. Hugo Gjersvold går från att ha varit en glad och lycklig försäljare av Flamman till att sakta dras ner i Enboms fantasiträsk.
Men andra akten går lite förlorad då det dokumentära på något vis skymmer dramat. Rättegången är i och för sig kreativt skildrad. Men var landar det hela? Antagonisten lyckas komma undan.
Kvar står Fingal Larssons dotter Birgit (Mirja Burlin) där på scenen i slutet.
Hon satt för övrigt bland publiken i lördags i egen hög person som levande vittne till den verkliga Enbomaffären och dess tragedi.
Men på scenen slutar det episkt utan egentlig vändpunkt. Bara lite bittert.
Om det var 50-talets tidsanda med en övernervös statsmakt som ledde till denna rättsröta dröjer sig frågan kvar: Vad utspelas mitt framför näsan på oss utan att vi ser det? Nutidens spektakel.
I dag tycks spionaffärerna omvända. Statsmakterna är lika nervösa, men för annat. Nu är det inte Rödbergsfortet som ska hållas hemligt. Nej, nu spionerar staterna på medborgarna. Ett elektroniskt öga in i våra själar à la Orwell. Och de som avslöjar spionaget, beakta Snowden, är de som jagas. Inte spionerna.
Det gäller alltså att alltid vara vaksam mot den rådande tidsandan. Det politiskt korrekta. Någon annan slutsats kan jag inte dra efter att ha sett detta.
Och till ensemblen ropar jag: Bravo!