Genom åren har vi i Jokkmokks kommun haft en lång rad av entreprenörsföretag som kommit och gått. Vi har haft väghyvelföretag som skulle röja i oljeplantagerna i Indonesien, blöjfabrik, taktegeltillverkning, avgasrenare, golvtillverkare, etc, etc, oftast med stöd av kommunens eller regionens pengar. Jobb skulle det bli! I takt med att företagen stuckit, eller lagt ner verksamheten, så har allmänhetens entusiasm minskat. Ingen tror längre på att det ska komma en frälsare och fixa jobben i evighet, amen, här i Jokkmokks kommun. 

Ändå envisas kommunstyret i Jokkmokk med att en gruva i Gállok är inte bara vad vi behöver, utan vad vi MÅSTE ha, för att inte gå under. Gruvexploatering är bara ännu ett i raden av industriprojekt i kommunen, där vi, om detta blir av, kommer att märka att vi än en gång sålt smöret och tappat pengarna. 

Om det nu vore så att naturresursexploatering vore lönsamt för Jokkmokk, så hade vi kunnat luta oss tillbaka för länge sedan, i och med Vattenfalls utbyggnader av älvarna. Det är inte kommuner som bestämmer över vart vinsterna går. Men miljökonsekvenserna av vattenkraft och ev gruva, får vi behålla. Dålig deal, enligt min uppfattning. Rapporteringen globalt om olika gruvprojekt vittnar om miljöförstöring och övergrepp mot lokalbefolkning, och det räcker med att titta på hur det ser ut runtom i Sverige med befintliga och tänkta gruvor. En gruva i norr väcker inte någon nationell opinion, men media vaknar till mer när områden i Skåne prospekteras för vanadin, och invånare protesterar. 

Det finns en stark gruvlobby i länet, med ledande s-politiker och vidhängande media, med pengar, makt och tid att formulera sina argument, och i tysthet dra i trådar som ska underlätta för gruvexploateringen. En lobby som aktivt arbetar för att sälja ut naturtillgångar och miljö. Lobbyns frenesi är så stark att man undrar om det finns egna intressen inblandade. Att det är för kommunens bästa, för oss som bor och verkar här, är ett argument som ekat genom historien här i Jokkmokk. Jokkmokks kommun är aktuellt för en nominering till Årets kulturkommun. I motiveringen dras många växlar på den samiska kulturen i Jokkmokk. Men att aktivt medverka till att renskötseln, med sina uråldriga anor, hotas av ett dagbrott, kan knappast kallas kultursatsning. 

Kommunstyret borde inte ställa sig på kapitalisternas och kolonialisternas sida, men gör det oförblommerat, och ofta mycket arrogant. För mig påminner det om Stockholms-syndromet, där den kidnappade ställer sig på förövarens sida.