Det är tidig eftermiddag och inne på Norrbottensteaterns scen 2 är golvet nybonat och fortfarande lite fuktigt. Härinne har scenografin till akt ett i brittiske dramatikerns Michael Frayns fars Kaos i kulissen byggts upp provisoriskt. En soffa står mitt i rummet, bakom den; en tunn vägg och dörrar i olika färger i två plan. Om bara några timmar är det dags för ensemblens första repetition.
Scenen är ett ysteri i engelsk godsmiljö, berättar regissör Frej Lindqvist. På andra sidan väggen har akt två byggts upp och i akt tre återkommer scenografin från akt ett. Michael Frayns fars handlar om en teaterensemble som ska sätta upp en pjäs; Sardiner och snedsprång, och om de förvecklingar som sker både på scenen och bakom kulisserna.
- Jag har förlagt pjäsen till Luleå 1970, under den tiden när den politiska teatern var i fokus på ett sätt som den aldrig varit efter det, säger Frej Lindqvist och berättar att det då ansågs "suspekt och inte riktigt rumsrent" att spela fars.
Men Frej Lindqvist har arbetat mycket med fars och komedi och tycker att det är en viktig form av teater.
- Kan man spela fars kan man oftast spela det mesta.
Anledningen till att Frej Lindqvist arbetar med just den här pjäsen, just nu, går ganska långt tillbaka i tiden och har att göra med ett komediprojekt som han arbetade med på Norrbottensteatern under 1990-talet. Då regisserade han de tre komedierna Utlänningen av Larry Shue, En fröjdefull jul av Alan Ayckbourn och Som ni vill ha det av William Shakespeare.
- Det gick ut på att man skulle försöka utveckla komedier med farsinslag, och det skulle vi utveckla med de skådespelare som fanns på teatern, säger Frej Lindqvist.
2011 spelades Alan Ayckbourns Alla älskar Norman på Norrbottensteatern, i regi av Lindqvist, och det var efter den pjäsen som teaterchef Karin Enberg tog upp idén med en fars igen. Och återigen kommer Frej Lindqvist in på att han tycker att det är viktigt med just fars.
- Den kräver så mycket; disciplin, närvaro och koncentration. En vilja att dela med sig av sin sceniska närvaro till publiken och medspelarna, säger han och berättar vidare att fars måste hanteras med ytterst stort ansvar.
I Frej Lindqvists beskrivning var Alla älskar Norman en komedi med farsinslag medan det som de gör nu är en ren fars.
- Det är pang på rödbetan efter ett tag för publiken, de kan inte hämta sig och det blir så hysteriskt så småningom. Allt är möjligt, säger han och fortsätter:
- Vi valde den för att se om vi klarar av den.
Delar av ensemblen har han arbetat med tidigare, både i andra uppsättningar och när de varit elever på teaterhögskolan där Frej Lindqvist undervisat, och farsen ställer höga krav på ensemblen, berättar han.
- De kommer att vara helt slut efteråt.
Dessutom är det högt tempo, och det är något som han ser som en svår balansgång.
- Det kan inte vara högt tempo hela tiden, då tröttnar publiken. Man måste kunna andas och att hitta vilopunkterna är utmaningen för regissören.
För att entusiasmera skådespelarna handlar det om både piska och morot.
- Man får inte vara rädd för att framstå som pådrivande, säger Frej Lindqvist och exemplifierar det genom att man tar om, tar om och tar om.
- Samtidigt måste man hålla lusten vid liv. Det är knepigt, säger han.
Den 23 februari är det premiär. Trots att han i fjol firade att han arbetat i 50 år som skådespelare, regissör och författare är han nervös inför premiären.
- Ja, det måste man bli men jag har blivit lite mer buddhistisk genom åren. Det är ju bara teater, säger han och skrattar.
- Men man måste fortfarande ha nerven kvar.