Fördelen för terrorister med långsiktig verksamhet på programmet är att omvärlden slutar bry sig. Israel kan därför fortsätta att behandla ett helt folk som terrorister.
Det är temat för den israeliske journalisten Gideon Levys bok Gaza, mitt älskade. De 49 krönikorna i boken har tidigare varit publicerade i den israeliska tidningen Haaretz 2006-2011. Krönikorna stänger dörren till alla undanflykter. Informationen om vad som hänt i Gaza är omfattande. Vi kan inte säga att vi ingenting visste.
Hoppet om en bättre vardag för Gazas drygt en miljon invånare väcktes när de israeliska bosättarna lämnade området, men situationen i det Levy kallar världens största fängelse förvärrades snabbt.
Sedan de israeliska ockupanterna flyttat bevakas området främst från utsidan. När Israel finner det passande används raketangrepp, flygattacker och krig för att terrorisera befolkningen. Under vinterkriget 2007-2008 dödade Israel 1 300 personer, sårade femtusen, raserade 2 400 byggnader, varav trettio moskéer, 29 skolor och 121 industri- och hantverkslokaler. 35 000 människor fick sina hus skadade eller ödelagda.
Den israeliska opinionen har applåderat det som händer. Gideon Levy är upprörd. Han är övertygad om att omvärlden måste ta avstånd från det som händer om det ska bli bättre, men det har varit tvärtom. När kriget pågick som värst kom sändebud från EU för att ge sitt stöd till de israeliska terrorattackerna.
Varför, undrar Levy, omfamnar EU och USA "en stat som framtvingar en belägring så grym att det nästan saknar motstycke i dagens värld, en stat som knäsätter lönnmord som officiell politik"? Han anger tre skäl: skammen efter förintelsen, internationell islamofobi och Hamas valseger i Gaza.
Metoderna för den israeliska terrorn är många. Bombningar, raketangrepp och andra attacker motiveras med svepande formuleringar om "operativa behov". När flyktinglägret i Jenin angreps fick Israel en ny hjälte. Schaktmaskinsföraren Kurdi berättade om hur han satt i sin Caterpillar och drack whisky medan han "gjorde om Jenin till en fotbollsplan". I flera krönikor skriver Levy om hur barn skjuts. Enligt israelerna dödade de den sextonårige Taha al-Jawi när han försökte sabotera ett stängsel. Enligt vänner sköts pojken till döds när han spelade fotboll.
Andra palestinier som blivit offer för Israels operativa behov är fiskarna i Gaza. Ofta saknar de bensin och tvingas därför ro när de ska fiska.
Hur långt ut de tillåts ro bestäms av israeliska soldater. Ibland kör israeliska patrullbåtar över de små fiskebåtarna, ibland blir de utsatta för högtryckssprutor som sköljer dem över bord och ibland blir de beskjutna. En fiskare berättar att israeliska soldater knäckte hans åror. Israels terror drabbar främst palestinierna, men de påverkas också själva av sina handlingar. Levy är oroad av vilka slags människor hans landsmän håller på att förvandlas till medan de sjunker allt djupare in i rollen som terrorister.