Varför resa till ett land där prostitution, penningtvätt, slavhandel och miljöförstöring är tillåtet, men yttrandefrihet och mänskliga rättigheter förbjudna?
I svenska tidningar marknadsförs Dubai som ett shoppingparadis: "Dubai är världens kanske förnämsta shoppingstad. Fullständig tull- och skattefrihet gör varorna billiga. Dessutom kan du shoppa såväl äkta som plagiat, av bästa plagiatklass (Resetips)." "Beundra det grandiosa lyxhotellet Burh Al Arab (Vagabond)." Fritidsresor konstaterar att "det går knappt en vecka utan att tidningarna har nya reportage om glittrande Dubai."
Hyllningar till Dubai är gängse också i utländsk press, men det finns kritiska artiklar. När den ekonomiska krisen drabbade Dubai hade The New York Times en förstasidesartikel om tretusen hyrbilar som övergivits på flygplatsen i Dubai. Många bilar hade hyrts med överbelastade kreditkort. Inte bara västerlänningar lämnade Dubai, också slavarbetarna från Asien checkade ut, men de tvingades göra det. Utan arbete får utlänningar inte bo kvar. Hur länge personer har bott och arbetat i Dubai spelar ingen roll - medborgare kommer de inte att bli, inte ens om de är födda i landet och har bott där alltid. De fattiga asiater som bygger vägar och skyskrapor i Dubai har ingen framtid i landet. Främlingsfientligheten är grundlagsskyddad. Demokratiska fri- och rättigheter är avskaffade. Offentlig opposition är förbjuden. Offentliga platser är privatiserade.
Bilder på skyskrapor och stränder är lockbete för turister. Med extremt hög luftfuktighet och temperaturer på närmare femtio grader är utomhus sällan ett bra val. Socialt umgänge äger rum i köpcenter, men dit är alla inte välkomna. Slavarbetarna från Indien och andra asiatiska länder får inte vistas där. När de har klarat av sina tolv timmars arbetsdagar under sina sex dagars arbetsveckor måste de återvända till sina usla bostäder. Deras pass konfiskeras vid ankomsten till Dubai och lönerna betalas ut med månaders fördröjning. Strejker och fackföreningar är förbjudna.
Dubai är en handelsplats som skapades med löften om skattebefrielse och beskydd för smuggling. Under 80-talet blomstrade handeln med Iran. Efter USA:s ekonomiska sanktioner mot Iran fick amerikanska företag, med amerikanska myndigheters tysta godkännande, exportera till Dubai som sedan exporterade vidare till Iran. I Dubai har smugglare, skattesmitare, narkotikahandlare och terrorister under många år haft en fristad. Om det skriver Syed Ali i den mycket läsvärda "Dubai Gilded Cage" (Yale University Press).
Under de senaste tio har turismen blivit den viktigaste näringen. Flest turister kommer från arabiska länder, följt av ryssar och engelsmän. Shopping, skyskrapor, golfbanor och en omfattande prostitution lockar. Vykortsvackra stränderna har drabbats av badförbud sedan avloppsvatten har släppts direkt ut i havet.
Varför resa till ett land där prostitution, penningtvätt, slavhandel och miljöförstöring är tillåtet, men yttrandefrihet och mänskliga rättigheter förbjudna? Journalisten Anita Goldman ger i Aftonbladet följande svar: "Man åker hit för att åka slalom i en gigantisk galleria, frottera sig med shejker på guldmarknaden och dricka kamelmjölks-mojito på världens lyxigaste hotell."