Jo, det är sant, att ett skelett knogar på i sitt anletes svett med en skottkärra. Nu kanske skelett har lite svårt med just transpirationen, men det finns hur som helst gott om humor i Lisa Jeannins och Rolf Shuurmans videoinstallation på Kulturens hus. Det tulpanodlande benranglet kan svetsa också. Dessutom är verket uppdelat på två skärmar där Mr Döing plötsligt börjar kommentera spektaklet. Atmosfären påminner om tidigare videoverk jag sett av duon som ställt ut i Luleå tidigare - på Galleri Syster. Tonen är lite drömsk och havlsurrealistisk. Och själva rummet som detta visas i har en världsfrånvänd rymd där ännu ett återkommande mönster avtecknar sig i en självlysande rörkonstruktion.
Alla dessa fraktalliknande former finns med i LAB, överallt.
Med denna uppfriskande visning är det dags att masa sig över till Norrbottens museum där resten av Luleå art biennals utställningar finns. Här är intrycket mycket mer splittrat. Till att börja med finns en träbrygga i museiparken som jag inte riktigt begriper mig på - som konstverk betraktat. Man kan vandra ut på en brygga, trycka in huvudet i en slags kupol och kika i en periskopliknande konstruktion. Jag uppfattar Christina Vogelsangs bygge mer som en kul grej som lika gärna kunde ha stått på en rastplats någonstans längs E4. Sedan på museets fasad sitter två jättelika strutar av Roger Ringorth.
Min association går lika mycket till vietnamesiska hattar som till kvinnobröst. Och det likgiltiga och frågande intrycket består.
Väl inne i museet - ja ni har säkert hört talas om den här uppsättningen flaskor, installerat av Hua Kan Sai från Singapore. Med hjälp av fläktar ska här frambringas olika toner vartefter vattnet dunstar. Men när NSD Kultur kom dit var tyvärr fläktarna trasiga. Men det hela gav ändå intrycket av en sådan där idémässigt kul grej som i praktiken kanske inte riktigt kommer i mål, så att säga.
Då är det mer intressant i rummet innanför flaskorna där Salah Saouli från Libanon projicerar bilder av ruiner på väggarna med tågljud i bakgrunden. Kriget träder fram med största tydlighet, eller snarare tiden efter förödelsen. Det folktomma och kusliga blir nästan romantiskt. Vi är betraktare och därmed överlevare. I denna trasighet kan ogräset gro.
Efter denna visit i förgängligheten är det trappvandring till översta våningen som gäller. Här återkommer nordirländaren Eanon O´Kanes träd från Kulturens hus, fast nu som video. Fraktaler igen! Konstens struktur av naturens inre kärna gör sig påmind. Men här på museet - där också grekinnan Maria Letsious akvarelliknande målningar andas någonting liknande - försvinner budskapet då den här känslan av tutti-frutti tar över. Kanske är det de konstiga lokalerna som gör intrycket så splittrat.
Jag är inte heller alls förtjust i dansken Sören Hüttels installationer på övervåningen med neonbelysning och en kristallkrona på golvet. Det finns många fina beskrivningar i programkatalogen över hans konstnärliga förträfflighet. Men mitt intryck är att det han ställt ut snarare är ofärdigt.
Men då vet ni ju sedan tidigare att jag har en extrem allergi mot installationer med vardagsobjekt, som i mina ögon sällan bildar någon annan syntes än föremålet i sig självt. En kristallkrona är helt enkelt en kristallkrona - även om den ligger på golvet i en konsthall.
Avslutningen på Luleå art biennal finns i det innersta rummet på Norrbottens museum, högst upp och mest otillgängligt rent fysiskt. Och otillgängligheten är just det bestående intrycket efter att ha sett bilder av Nagla Samir från Egypten.
Den gravida kvinnans mage är tatuerad. Och någonting är i rörelse inne i den, men även bakom den islamsk ornamenterade fönsterluckan. Någonting rörs, någonting hörs - men det går inte att uppfatta vad och ännu mindre budskapet i rörelsen. Allt är dolt, som om hela den islamska tillvaron hade en enorm burka dragen över sig. Förvånansvärt nog är intrycket påtagligt även då jag ser bilder av naken hud. Det islamska - vare sig det existerar inne i en gravid mage eller om det föreställer en torso täckt av självmordsbombarens sprängdeg - är oåtkomligt för mig.
Jag begriper inte dess koder. Och att upptäcka det var synnerligen intressant.
Men om man nu ska vandra genom Luleå art biennal - vilket jag verkligen rekommenderar varmt - är det ändå på Kulturens hus som det med mest schwirr visas. Här på Norrbottens museum når inte konsten samma höjder.
Kanske var det också därför det var svårt att säga någonting inspirerande om den.