Kommer ni ihåg uttrycket "sista som åker släcker lyset"? Det handlade om Pajala och en tid när politik och så kallad samhällsutveckling dränerade Norrbottens inland.
Solveig Nordmarks debutroman Sista Utposten får mig osökt att tänka på det. För den som släcker lyset på mat- och bensinstationen som gett namn till romanen, begraver indirekt också samhället Björksjön. Ett ställe där urinvånarna "briter" när de pratar.
Egentligen springer Nordmarks bok ur en mörk botten med avfolkning och arbetslöshet, även om hon föredrar kalla den "satirisk". Tragikomisk tycker jag stämmer bättre, men okej.
Sista Utposten betyder allt för bygden och dess lite speciella människor. Men även för bilister, lastbilschaufförer eller andra tillfälligt passerande som där kan få sig till livs både mat, bensin och ett annat för ett nyfiket öra.
Det är maj månad när berättelsen börjar och Linn, 29 år, stiger av Polstjärnan för ett sommarvikariat på Utposten, eller "vägkrog i norrbottens inland" som annonsen löd. Hon har rest 120 mil. Linn, som varit i trakten när hon var 10 år, ska bo i sin mormors förfallna stuga.
Nästan i samma veva har oron slagit rot bland de anställda på Utposten, ägaren Jerker har gått runt och visar stället för en mörkhyad man med stor mage. Och det dröjer inte länge innan Mustafa från "ökenlandet" tar över och börjar rumstera om bland trygga vanor. Kerstin och Margareta, det invanda personifierat, kommer snart i konflikt med den nya chefen, som för övrigt hittar en delägare i Dick, en av traktens ungkarlar vars öga annars mest vilar på ensamboende Jennie, till hennes stora obehag.
Envigen mellan nya ägaren och de anställda på Utposten är ett av romanens huvudspår. Och Nordmark kan inte beskyllas vara politiskt korrekt när "kamelryttaren" Mustafa skildras, vilket är bra, men stundom blir det ändå lite väl stereotypt, och i förlängningen därför förutsägbart. Hur duellen slutar får ni läsa om.
Annars handlar Sista Utposten om vänskap, drömmar och kärlek, och kanske mest om längtan efter det sistnämnda. Hur våga visa vem jag är och vad jag vill, är frågorna i synnerhet bland romanens yngre karaktärer.
Det bor mycket humor i Solveig Nordmarks penna. Och dito kärlek till bygden hon skildrar. Sista Utposten hade dock behövt komprimeras, alltså rensa bort sidor där texten står på tomgång och inget tillför.
Jag drar ändå en liten lans för en, inte järv, men orädd debutant. Och hoppas på mer.