NY BOK
Lars Hedström
Gråstensland
Ordfirman
Den nostalgiska poesin, sökandet efter vad som format diktjagets identitet, berörde mig starkt. Hedström beskrev sina gamla kvarter som ett sätt att hålla ungdomen levande och döden borta. Det var inte bara rörande, utan också en väldigt kvalitativ diktsamling.
I ”Gråstensland” har Hedströms lämnat sin egen barndom och istället tagit ett bredare perspektiv. Det är inte längre Örnäsets järnverk som gestaltas, utan poesin kan snarare beskrivas som allmängiltig naturlyrik:
De skogsklädda öarna
Lämnar vissa nätter vår del av Vintergatan
Möter nya horisonter bortom Orions bälte
Somliga drömmar måste få vara sanna
Vinden rusar in i viken och tar sats
Sveper runt de låga öarna
Så illa använd kraft, säger den rationelle
Men vem frågar vinden om mål och mening
Mot denna har jag två invändningar.
Den första är att naturlyrik är en svår genre att behärska. Det är förhållandevis få poeter som lyckas skriva dikter om naturen utan att antingen bli för klyschiga eller bara bli ett eko av redan skriven naturlyrik.
Min andra invändning är att allmängiltig poesi inte är lika träffande som den särskilda. ”Edeforsgatan och andra ställen” var så bra just för att den var så navelskådande, privat och ältande. ”Gråstensland” berör mig helt enkelt inte. Hedström kan, och ska, skriva om det lilla. Att försöka ta sig an hela världen passar honom inte.
Men visst finns det fina rader i ”Gråstensland”.
Det finns en trygghet här
Omgiven av vattenrörelser
Gråstenar spolas av vågorna
Minnesmärken, bärare av ett djupt lugn
Och på sina ställen har diktsamlingen också den ton jag blev så förtjust i när jag läste ”Edeforsgatan och andra ställen”, den som fångar viljan att försöka bevara allt som det alltid har varit.
Kanske finns det ett regn som förlåter
Som bäddar in allt levande
Och de ännu mer hjärtskärande raderna i dikten ”Rörelser i marginalen”.
Maskineriet saknar hållbarhet
Det som höll oss samman skriker högt
Det är en nåd att få leva, men tiden rinner iväg
Det är som om de goda minnena raderas
Tyvärr är det för få dikter i ”Gråstensland” som håller det måttet. Vilket är synd eftersom det inte handlar om att Hedström inte är tillräckligt bra. Det har han bevisat att han är. Men i den här diktsamlingen kommer det inte fram.
