Nu vill jag spinna vidare på temat, för det är lätt att man blir hemmablind för allt fint som händer i Norrbotten.Jag var visserligen knappt med på vare sig 80- eller 90-talet, men under mina femton år med ständigt skannande bokfestivalsblick kan jag inte minnas att läget varit bättre än nu. Säkerligen missar jag någon, men jag vill tro att det räcker med att nämna Gränslös litteraturmässa i Haparanda, tidigare års Bágo in Books i Jokkmokk, Bok & Bild vartannat år i Luleå, bokfestivalen Eyvind i Boden – som visserligen tagit paus under 2019, men sägs återkomma till 2020 – och den växande bokfestivalen i Kiruna, för att visa varför vi har anledning att glädjas. Att regionen – och då menar jag inte nödvändigtvis Regionen – håller med så många bokfestivaler (med tillhörande bokmässa) på knappt 196 000 invånare, det är värt en eloge till alla som drar i trådarna för att det skall gå. För det borde inte gå, marknaden borde slå bakut och hävda att de litteraturintresserade är för få och för utspridda. Men marknaden kanske tänker fel?
För sett med mina utställarögon tycks det inte vara samma hängivna litteraturälskare som beslutat sig för att kajka runt på festivalerna. Nej, de flesta kommer från festivalens hemkommun, lojala besökare som vill värna om allt kulturliv, och som dessutom inte verkar bekymra sig över att det stundtals brister i kvaliteten. Det viktiga är att det händer. Då går man. För där får man i alla fall dricka kaffe och träffa folk.
Och visst, det återstår en del justeringar på sina håll för att alla skall bli nöjda. Utställare har knorrat över höga avgifter och dåliga lokaler, men jag har svårt att se hur vi som säljer mindre tidskrifter, egenutgivna böcker eller representerar intresseorganisationer har det bättre någon annanstans. För större tillställningar som bokmässan i Göteborg i all ära, men den utställare som har stått fyra dagar i en monter bland tiotusentals människor som alltid tycks vara på väg någon annanstans, och dessutom betalat tiotusentals kronor för besväret, tycker att det är en fröjd att få prata ordentligt med alla norrbottningar som faktiskt stannar vid bokborden på de mindre festivalerna. För det är relationerna vi bygger med besökarna som är avgörande för oss mindre utställare. Inte vem som har den största montern eller den finaste rollupen.
KRÖNIKA
David
Väyrynen