Efter 41 år i Kiruna har sörlänningen Karin Westergren fått en liten antydan till Malmfältsdialekt.
– När jag kom till Kiruna visste jag inte att det fanns sörlänningar. Det är sant! Det ordet hade jag inte, men norrlänningar har ju funnits hela mitt liv. Dessutom var jag ”stockholmare”, trots att jag är uppvuxen fyra mil utanför. Så innan jag fick klart för mig att jag är en av de där sörlänningarna, och kunde ta nästa steg, att säga att jag är sörlänning, det tog tid.
Hon växte upp på gymnastikförbundets folkhögskola på Värmdö.
– Där såg jag mina föräldrar jobba med folkbildning och i gymnastiksalar. Där fanns Carlo Derkert, det var föreläsningar, folkdans och det sjöngs ”Fridas visor”. Jag fick ett allmänkulturellt intresse utifrån folkhögskolans verksamhet.
Efter gymnasiet visste hon inte vad hon skulle göra.
– Jag var feg. Men syrran hade jobbat i England, jag tänkte att jag måste längre bort. Så jag åkte till USA som barnflicka ett år på 1960-talet.
Där hamnade Karin Westergren mitt i händelsernas centrum, vid tiden för Washingtonmarschen, mordet på Robert Kennedy, Vietnamkriget och mordet på Martin Luther King.
– Jag har till och med skakat hand med Kissinger, säger hon och skrattar.
Åter i Sverige var hon scoutkonsulent i Värmland en tid, och gick sedan folkhögskollärarlinjen i Linköping.
Den 5 januari 1979 kom hon som lärarvikarie till Malmfältens folkhögskola i Kiruna.
– Det var mitt i svartaste vintern. Jag hade aldrig undervisat och fick 120 nya elever, varav 20 hade finska namn. Bara det var svårt, säger hon, ler åt minnet och tillägger:
– Jag sa visst att jag provar tre år, sen får jag se.
Intresset för konst väcktes tidigt. I tonåren besökte hon Moderna museet med skolan, och guidades av Carlo Derkert.
– Jag minns att vi stod vid geten (Robert Rauschenbergs ”Monogram”, även kallad geten med bildäcket) och han sa ”Ja, den här kan man prata länge om. Men livet är kort, så då går vi vidare”.
Karin Westergren har varit pensionär sedan 2013, men har stannat i Kiruna. Varje sommar är hon i sitt torp på Värmdö.
– Jag har lärt mig att sörlänningar sticker när de blir pensionärer. Det ingick i årsrytmen att varje år när jag var nere i torpet tänka ”hur ska jag göra nu då?”. Vid ett tillfälle tänkte jag att nu får det vara slut på det här velandet. Då bestämde jag att här hör jag hemma. Nu är det Norrbotten som gäller.
Genom folkhögskolan har hon samverkat med många föreningar och arrangerat ett stort antal studieresor, föreläsningar och kurser. Hon är engagerad i Kiruna konstgille och Sveriges konstföreningar Norrbotten, och hon har ett brett kontaktnät inom den norrbottniska konstscenen.
För sitt engagemang har hon tilldelats årets Lina Hjortstipendium, som enligt motiveringen ”väckt vår nyfikenhet, vidgat våra vyer och berikat vårt kulturutbud”.
Det var också hon som föreslog att kulturstipendiet skulle byta namn:
– Det fanns tre stipendier: Hjalmar Nyströms, Borg Meschs och kulturstipendiet. Jag tänkte att två gubbstipendier, det får väl vara nog. Och så blev det Lina Hjorts stipendium.
Hon har alltid nya projekt och idéer på gång och verkar bära på en enorm drivkraft:
– Om jag ser en möjlighet kan jag inte låta det vara, ibland kan det bli lite för mycket. I går skickade jag förresten in ett förslag till Stadsliv Kiruna om att bryta mönster. Ta en handfull ungdomar, låt skulptören Lena Kriström hålla en betongkurs och låt dem placera ut sina betongplattor i stadsbilden.
Att sprida kulturen tycker hon är en viktig uppgift:
– Det är en kombination av att jag själv utvecklas, och vet att det kan tillföra människor något. Hade jag haft familj hade en del av den tiden inte funnits. Men det väl frågan om att kunna bidra. Med min bakgrund har jag en sorts skyldighet att bidra till att människor får uppleva saker. Dels får jag upplevelsen, dels får jag uppleva deras glädje.
Karin Westergren var med i referensgruppen för Konstmuseet i Norr, men som ordförande för Sveriges konstföreningar Norrbotten har hon inte haft någon kontakt med museet sedan det öppnade.
– Konstföreningarna i länet har inte ens bjudits in för ett samtal.
Hon är bekymrad över hur museets första år har sett ut, och efterlyser verksamhet:
– Det måste hända saker. Dels i form av utställningar, dels någon form av rörligt i någon av salarna. När man går in i stadshuset är det ”wow” första gången, men den fjärde gången, vad ska jag göra då? Jämfört med det gamla stadshuset finns det ingenting. Och gångarna inne i huset består av vita väggar. Låt Anders Sunna gå loss där, låt det hända något.