I år infaller den dagen i morgon, den 22 december. Då är solens högsta dagshöjd den lägsta under 2019.
Som ämne i poesin är mörkret däremot tidlöst. För Karin Boye (1900-1941) var mörkret ofta mer bildligt än bokstavligt. Likt många andra poeter tog hon till detta mörker för att förmedla det svåra och betryckande, det som kan växa till tungsinne, depressioner och slutligen oförmågan att orka leva vidare.
Så här skrev hon i dikten ”I mörkret” ur samlingen ”Härdarna” från 1927:
”I mörkret ligger jag och hör,
hur klockor dånar utanför
med långa, tunga, jämna slag,
som mörkrets djupa andetag.
De dövar allt och söver allt
och löser tingens dimgestalt
i långa, tunga, jämna dån,
som tanken aldrig lossnar från.
Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag
som fruktar ingen morgondag.”
Det är inte ovanligt att människor ogillar mörkret. Många känner stark oro inför den brist på ljus som det stora svarta innebär. Att lida av skotofobi eller nyktofobi, alltså att vara mörkrädd, är en känsla som de flesta upplevt och den känslan är knepig att komma till rätta med eftersom den är irrationell.
Det är ju inte mörkret i sig som är farligt, utan det som dunklet kan tänkas dölja. Ovissheten frodas lätt till grogrund för olika (skräckfyllda) fantasier.
En engelsk undersökning från 2012 kom fram till att nästan 40 procent av alla vuxna var rädda att gå omkring hemma på natten om ljuset var släckt. Tio procent var så mörkrädda att de inte vågade gå på toaletten i nattmörkret.
Det händer till och med att folk blir sjuka. På sajten arbetsmiljöupplysingen.se finns uppgiften att tre procent av Sveriges befolkning påverkas så starkt av mörkret att de drabbas av det som kallas årstidsbunden depression.
Detta mäktiga och märkliga mörker tycks samtidigt alltid ha fascinerat konstnärer.
Poeter har som sagt flitigt använt mörkret som symbol för ondska, okunskap och ignorans, för att inte tala om olycka och sorg – inspirationens eviga näring.
Många målare har valt mörkret som motiv. Att studera verk av Rembrandt (1606-1669) eller andra gamla mästare är att falla i beundran över hur de lyckades fånga det djupaste dunklet utan att allting bara blev svart.
Den sanna konsten tycks vara att rätt kontrastera vitt mot det svarta, ljus mot mörkret, att föra in rätt gnutta av ljus för att skapa önskad effekt.
Kanske var förutsättningarna mer idealiska förr, innan elektriciteten lyste upp tillvaron. I begränsad belysning tränades möjligen medvetande och öga att uppfatta nyanserna också i mörkret. I dunklet uppstod kanske något som vi sentida betraktare inte kan annat än beundra som konstnärlig klarsyn.
I den bästa av världar borde modern och effektiv belysning bidra också till människornas upplysning.
Etnologen och kulturhistorikern Jan Garnert ägnar boken ”Ut ur mörkret” från 2016 åt belysningens historia, men också åt utvecklingen från forna tiders bokstavliga och bildliga mörker till dagens mer upplysta tid.
I dag har gatubelysning, reklamskyltar och displayer en sådan intensitet att det liknar miljöförstöring. Likväl är det lätt att drabbas av svartsyn, för i denna den mest elektrifierade och lysande tid som världen har upplevt är det alltfler individer som är beredda att förbli i dunklet, ovilliga att ta till sig fakta och tillfreds med att existera utan upplysta sinnen.
Tack och lov kan inte ens kompakt mörker stå emot upplysning. Om det påminde redan Franciskus av Assisi (1181–1226):
”All världens mörker kan inte släcka skenet från ett enda ljus”.
Mahatma Gandhi (1869–1948) var för många en andlig lärare, en guru – ett sanskritord som faktiskt betyder ”den som skingrar mörkret”. Också han lyfte blicken:
”Vi skulle inte se stjärnorna om inte natthimlen var så mörk.”
Efter att mörkret kulminerat så vänder det mot ljuset, så vi behöver inte förtvivla. Erik Blomberg (1894–1965) skrev i dikten ”Var inte rädd för mörkret” i samlingen ”Jorden” 1920:
”Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Var inte räd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.”
I samma hoppingivande anda skrev Bo Setterlind (1923–1991):
”Låt oss gå bort under stjärnorna.
Mörkret kan oss ej nå.
Våren och sommaren
väntar till slut ändå.”