Kanske kvalade det fjärde geniet inte in i gemenskapen då han inte var född i Malmberget, ja inte ens var norrlänning.
Arthur Johansson föddes 1922 i Höganäs, Skåne. Han flyttade till Malmberget i början på 1950-talet. Där kom han att jobba som tjänsteman vid LKAB. På lediga stunder - eller då han var sjuk - skrev han poesi och dramatik.
Han debuterade 1960 med diktsamlingen Tigern, utgiven av Almqvist & Wiksell/Geber. Kritikern Petter Bergman lät sig inte imponeras:
"Det finns ingenting frånstötande över hans dikter, men heller ingenting som biter sig fast i minnet på något avgörande sätt." (Aftonbladet 1960-12-05)
Kritiken hemmavid var inte nådig:
"Man sitter frågande och tänkande, söker en mening i ordvirvlarna, tror sig förstå men slår sig plötsligt för pannan frågande: Vad är det jag läser?" skrev Bo Göthe Lindroth i Norrbottens-Kuriren. (1960-11-04)
Det blev inget genombrott med poesin. Det kom istället med dramatiken några år senare. År 1963 antogs hans pjäs The Tin Soldier (Den evige tennsoldaten) och uppfördes vid en teaterfestival i Dublin - efter rekommendation av Samuel Beckett.
Den evige tennsoldaten är en absurd enaktare om de lata dagdrivarna Hasty och Mug. De kan varken engagera sig i sina egna liv eller för andra människor.
HASTY (försiktigt): Man kan inte säga ... att du gör särskilt mycket med den.
MUG (förvånat): Jag täljer ju! Varje dag!
HASTY: Visserligen. Men jag tror inte du vill gå så långt ... som att påstå ... att det blir något av det ... något nyttigt, direkt?
MUG (ser på Hasty): Varför skulle det bli något? Hela världen är full av grejor ... hus, fabriker, båtar, allting ... som det inte blir något av! Och så kommer du och begär, att just den här lilla träbiten ensam skall vara ett undantag.
Lovorden från Beckett styrkte Arthurs självförtroende. Andra menade att han fick hybris. Han stod inte långt efter Cassius Clay när det gäller uppsnack. Vid den svenska premiären av Den evige tennsoldaten i Helsingborg 1964 förklarade han att denna pjäs var hans i särklass sämsta. Fler - och bättre pjäser - skulle komma, om nu någon annan svensk teater hade den goda smaken att följa Helsingborgs stadsteater.
I programbladet skrev han: "Medvetenheten om min styrka gör många förbannade ...". Lägg därtill att han såg sitt skrivande som så mycket mer än en syssla: "Att skriva etisk dramatik - den enda jag godkänner - är att vara sekreterare åt Gud."
Det här var mycket mer än vad många kritiker mäktade med att höra. Geniet från Malmberget hade, enligt kritikern Göran O Eriksson, lyckats med en sak - att lura Helsingborg.
"Det anmärkningsvärda är att en författare genom att framträda som en stolle inför offentligheten kan lyckas inte bara med att få en tämligen amatörmässig pjäs uppförd på en stadsteater utan också med att samla publik och kritik från större delen av landet till genrep och premiär." (Helsingborgs Dagblad 1964-03-02)
Flera recensioner följer samma upplägg: de avhandlade förvisso pjäsen, men detta var i många fall underordnat författarens uppförande inför densamma. Arthur var nöjd med premiären. På sitt sätt.
"Publiken hade av allt att döma roligt [...] Det stärker mig bara i min uppfattning om folk, hur stupida de är." (Norrbottens-Kuriren 1964-03-02)
Arthurs segertåg efter framgången i Dublin fick sitt Waterloo i Helsingborg. Intresset från andra svenska teatrar var svalt, för att inte säga kyligt. Däremot gjorde TV, enligt Arthur, "en medioker uppsättning" av en av hans pjäser, Cace. Detta trots att det i rollistan fanns namn som Per Ragnar, Tor Isedal, Anita Wall och Margaretha Krook.
Den evige tennsoldaten kom att spelas i Tyskland och USA. År 1965 gjorde han ytterligare ett avtryckt med sin dramatik. I Kiel, det året, spelades Die Attacke.
Det var den första spelade pjäsen om judeutrotningen. Pjäsen gjorde sådant intryck på publiken att stora delar av den stannade kvar och ville diskutera.
Karriären rönte framgång utomlands. På hemmaplan kände Arthur Johansson sig marginaliserad. I en känsla av att vara missförstådd drog han sig sig undan offentligheten. Han hade inga höga tankar om svenska teatrar.
Det hela gick så långt att Arthur kände sig nödgad att i april 1965 skriva ett brev till Ragnar Edenman, ecklesiastikminister med ansvar för kulturfrågor. Arthur ville påtala det bristande intresset för sina pjäser.
"Från fyra - stadsteatrarna i Helsingborg, Malmö, Göteborg och Stockholm - kom det någon form av svar, från de andra ingenting. Med mina numera ganska stora erfarenheter av teaterchefer förstår jag varför: De var förmodligen varken läs- eller skrivkunniga. Att nationalscenen - betald av svenska folket och genom sina stadgar ålagd att vårda sig om svensk dramatik (Ni kan kanske vid tillfälle erinra dramatenchefen därom) - inte skulle nedlåta sig ens till ett avböjande, hade jag redan fått besked om från annat håll."
Brevet avslutades med de fräsande orden:
"Företar ni ingen åtgärd anser jag mig med rent samvete för all framtid kunna bryta resterande kulturförbindelser med det här landet."
Den uteblivna framgången på hemmaplan och vacklande hälsa kan vara orsaken till Arthurs frustration och utfall mot recensenter och teaterchefer.
I friska perioder tog arbetet det mesta av tiden. I perioder av sjukdom (reumatisk feber) skrev han, vilket kan förklara ömsom de absurdistiska, ömsom de drömspelsliknande dragen i hans dramatik.
Efter trettio år i Norrbotten flyttade han söderut i början av 1980-talet. Några år senare, 1986, kom han ut med sin tredje diktsamling, Maning, utgiven av Rabén & Sjögren. Från samlingens inledande dikter känns temat igen från Die Attacke.
Samlingen recenserades av Petter Bergman i Aftonbladet (1986-07-04):
"... författarens prosodi kan påminna om en cyklist som har bestämt sig för att se hur långsamt han kan färdas utan att ramla omkull. Kritik måste alltid grundas på prioriteringar, och här är det uppenbarligen ’bitterheten, sorgen och vreden’ som dominerar texten och ger dess trista former en stark känslogrund som lyfter dem. De är inte ljumma, för de beskriver en säsong i helvetet."
Det kännetecknande för Arthurs diktning är att den klyver hjärtat i patos och förtvivlan, i bödel och offer, i hopp och vanmakt. Denna svartspruckna, poetiska vädjan hade troligen rötter i barndomens kärlekslöshet.
När Arthur var fyra år gick hans föräldrar bort. Uppväxten - utan ömhet och kärlek - kom att sätta sina spår.
På senare år blev främlingsskap och svårigheter i kontakt med myndigheter återkommande teman.
Han tycks ha varit ett geni av den inte fullt enkla sorten vad gäller förmåga att kompromissa eller ha att göra med förläggare. Tre diktsamlingar på tre olika förlag vittnar om det.
Trots kritiken av hans diktsamlingar tycker jag att de är väl värda att läsa. Bortom svartsynen finns pärlor som denna hämtad ur debutdiktsamlingen:
MUSEUM
Kärlek?
Alla såg frågande
på varandra.
Nej, här har ingen
älskat på länge.
Inte vad vi minns.
I början av 1980-talet flyttade Arthur söderut. Han hade gärna stannat i Norrbotten men fick inte den vård han behövde. Arthur Johansson gick bort 2003, 81 år gammal. Efter sig lämnade han en son, född i Tyskland 1957.
Sett till sin produktion, speciellt då dramatiken, bör han definitivt räknas som ett av genierna från Malmberget. Dessutom tror jag att Den evige tennsoldaten, en pjäs i den absurdistiska skolan, skulle passa vår tid.