På kyrkogården samlas påbörjade och avslutade samtal. Minnen. Tankar om livets förgänglighet.
Leva. Andas. Inte andas. Förmultna. Jord.
Av jord är du kommen – jord skall du åter varda.
Självfallet är en dylik plats av intresse för författare.
O, vredgens ej att jag ert hem beträder –
Jag, även jag är död för livets nöjen,
Och blott dess kval mig skilja än från eder.
O, stigen upp, på mina frågor svaren
Och gravarnes mysterer uppenbaren!
(Erik Johan Stagnelius)
Döden, ja.
Vi vill helst inte prata om den. Men ändå är den påtagligt närvarande i litteraturen. Hela krimgenren bygger på den.
Men krimgenren kretsar mest kring själva brottsplatsen, inte vid den sista vilans plats.
För att hitta den får vi gå till lyriken.
I vilans, tystnadens plats kan det vara ett jäkla liv. Det beror på vilka frågor du ställer. Frågar du, får du svar.
De döda är med på noterna. Du behöver inte fråga. Du kan vara tyst.
Tankarna räcker.
Varje år på det datum
som händelsevis blev din födelsedag
tar vi tåget till Århus
för att besöka din grav
som råkar vara den plats här i världen
där du inte är.
(Søren Ulrik Thomsen)
Dikten skriven efter inspiration från Mary Elisabeth Frye (1905–2004):
Do not stand at my grave and weep,
I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow,
I am the diamond glints on snow,
I am the sun on ripened grain,
I am the gentle autumn rain.
I rulltrappan i Smedjan, Luleå, är det nära till hands att känna sig som en produkt bland produkter. På kyrkogården är vi levande. Ty vi står upp, andas och är inte grävda i jord. Vi finns.
Om du saknar idéer till din kommande roman eller diktsamling åk till Highgate Cemetary, London. Begravningsplatsen har två avdelningar: västra och östra. Förmögna människor är begravda på den västra. Gravstenar visar vad de jobbade med. Stora män. Viktiga uppdrag. Inget kroppsarbete här inte.
Den östra sidan är sjabbigare. På den ligger för övrigt Karl Marx begravd. Bara det ett statement.
Om du inte varit på Highgate Cemetery, kanske du har sett den på film. Flera skräckfilmer har spelats in på denna plats. Scenograf behövs inte. Naturen har gjort sitt genom att rötter fått gravstenar att stå i märkliga positioner. Eller är det de döda som sparkar?
Författaren vet. Eller vill veta. Därför skriver hen. Därför kan kyrkogården bli en plats som skänker liv åt tankar medan Stureplan är en död plats.
Livets kontraster. Att stå i en rulltrappa i Smedjan med en massa människor och känna sig ensam. Eller att vara ensam på en kyrkogård och känna sig delaktig i en livskedja. Att vara med de döda och samtidigt leva.
Snön yr över
Tenala kyrkogård
Vi tänder ljus för att
de döda skall vara mindre
ensamma, vi tror att de är
underställda samma lagar
som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter
sällskap, vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr
(Tua Forsström)
Vår tid är inte kommen. Men den kommer. I andra kulturer är de döda nävarande. Avskedet är viktigt. I vår kultur städas döden bort av entreprenörer.
Bob Dylan tog upp arvet efter Woody Guthrie, förgrundsfigur inom den amerikanska folkmusiken. Han besökte dennes dödsbädd och lovade då att föra Guthries gärning vidare. Därmed fick vi rader som:
When you’re sad and when you’re lonely.
And you haven’t got a friend.
Just remember that death is not the end.
Staffan Söderblom har i Den döde andas skrivit en fin diktsvit, Jag sågar den dödes ved.
Jag sågar den dödes ved,
fyller fickorna med sågspån och torra löv.
[....]
Jag går baklänges i nysnön /
med fickorna fulla /
av ny tystnad
baklänges
ut i den äldsta tystnaden.
(Staffan Söderblom)
Vi ryggar för döden – men älskar att läsa om den.
Är det livet?
Vetskapen om att tiden är utmätt.
Vi vet bara inte vilken tid. Men vi vet. Och förnekar. Att förneka är att leva. Liksom att trotsa. Det är inte min tur. Inte idag. Inte imorgon.
Döden, ja. Vänligen dröj och återkom i en mycket avlägsen framtid.
Vi har fler böcker att läsa. Sista bladet är ännu inte vänt.
Dö är det sista vi tänker göra.
Det vet vi.
Det vi inte har svar på finns i poesin.
Den poet som kanske har mest dödsnärvaro i sina dikter är Tor Ulven (1953–1995). Tänk att kunna säga så mycket med endast tre ord.
Försvinnande
är
skapelse