De senaste årtiondena har debatten om invandringen till Sverige varit en het potatis och partier som Ny demokrati och Sverigedemokraterna har gjort ett nummer av striktare invandringspolitik.
Något som ter sig som en ironi, och rejält historielöst, när man betänker att Bert Karlssons eller Jimmie Åkessons mor eller farföräldrar mycket väl kunde ha tillhört den skara som lämnade Sverige
i den stora migrationsvågen för cirka hundra år sedan.
Det är också en av de aspekter som intresserade Nilsmagnus Sköld och Anna Wessman när de började med det konst-dokumentära filmprojektet Stekta sparvar - en berättelse om den svenska Brasilienmigrationen 2009. Och
i början av 1900-talet, som nu, var skälen till att emigrera inte sällan politiska eller ekonomiska.
- Det var till exempel ett antal som reste från Norrbotten efter storstrejken 1909. Det var en lång strejk som gick dåligt för arbetarna och det fanns ju inga strejkkassor som nu. Så många hade det svårt, säger Anna Wessman när de möter NSD i Galleri systers lokaler i Luleå där de håller på att arbeta fram en utställning utifrån sitt material.
- Samtidigt behövde Brasilien arbetskraft då slaveriet avskaffats och det fanns värvare i Sverige som lockade med 25 hektar mark, gratis redskap och resa till Brasilien.
Men för de flesta blev det inte ett nytt, spirande liv som väntade, utan ett hårt liv som i många fall slutade i en för tidig död. Utvandringen till Brasilien har också träffande kallats för Dödskaravanen.
- Det var ungefär en tredjedel som dog. En del dog redan på resan över. Men när de kom till Brasilien så hamnade de först på en internering där de togs väl omhand och det tog ju tid för breven att komma hem och då fick de där hemma ta del av de första, positiva intrycken, säger Nilsmagnus Sköld.
- Det gjorde kanske att fler tog beslutet att åka. Fast många kvinnor ville inte åka, men eftersom de var kvinnor hade de inget annat val än att åka med. De skrev också hem och varnade folk från att åka till Brasilien.
Ganska snart stod det klart för många att livet i Brasilien inte var vad som utlovats och 1912 fick många svenskar hjälp att resa hem - besvikna och stukade.
- Många av de som åkte talade aldrig om vad de varit med om. Det var skamfyllt. Och många såg ner på dem, säger Nilsmagnus Sköld.
Och som en ödets ironi, skulle ett antal av de som hjälptes hem från Brasilien, senare delta i den så kallade ryssutvandringen till Sovjet något årtionde senare.
Men en del svenskar blev kvar i Sydamerika och 1928 bildades staden Oberá i Argentina.
På sina resor i de gamla svenskbygderna i Brasilien och Argentina har Sköld och Wessman träffat många svenskättlingar och fått ta del av familjernas historia.
- Det var intressant att träffa dem. Det väckte många frågor om vår svenska kultur och vad som är så specifikt med den. Till exempel har ju all matkultur förvanskats där borta och blivit något annat. Och kaffet som är så heligt i svensk kultur byttes snabbt ut mot te, säger Wessman.
- Samtidigt har de bevarat språket och pratar till exempel Luleåmål, även om det är gammalt, säger Sköld.
- De öppnade sina fotoalbum och vi fick scanna bilderna. Så vi har världens arkiv. Men jag vet inte riktigt vad vi ska göra av det. På något sätt vill jag ju göra något som kommer dem till del, säger Anna Wessman.
- De som talar svenska nu tillhör ju den sista generationen som kan svenska.