Lutade mot bron till det rödfärgade timmerhuset står de bägge ”Nordmarkarna” för att bli fotograferade. Solveig Nordmark, 43, är känd hos norrbottningarna för sina berörande krönikor på kultursidan i NSD och i radion. Sven Nordmark har under många år varit såväl fackligt som kommunpolitiskt engagerad vid sidan om sina tidigare jobb i verkstadsindustrin och hemtjänsten. 

Bakom duon svischar då och då någon lastbil förbi på väg E10. Faktum är att det var just dessa tungviktsekipage som ledde till att Solveig Nordmarks tankar väcktes när hon i det första dova morgonljuset var på väg med bil de tio milen från hembyn Lansjärv i Överkalix till sin arbetsplats på biblioteket i Övertorneå. 

– Under resan mötte jag flera timmerbilar. Det gjorde att jag började fundera på hur det har blivit: att förr gav skogsnäringen i alla fall jobb här uppe. Nu forslas skogen bara bort, har hon tidigare berättat inne vid Svens köksbord.

Resultatet blev en krönika om hennes bild av hur glesbygden i norr länsas på naturresurser, hur markerna sargas och bygden urholkas på människor och arbetstillfällen – utan att statsmakten bryr sig. I texten beskriver hon hur hon passerar ”spökbyar” efter vägen och hur hennes egen hemby håller på att ”ruttna bort”. Det här fick hennes morbror att reagera, trots att han numera är pensionerad och har lagt alla uppdrag på hyllan. I ett brev till NSDs kulturredaktör skrev han att han känner igen sig i allt som Solveig refererar till, men att hon och många andra nog inte vet vad statsmakten har för planer för området i norr. Något som enligt honom står alarmerande klart i en 15 år gammal, regeringsbeställd enmansutredning kring hur internationell militär test- och övningsverksamhet ska kunna utvecklas på svenskt territorium (SOU 2004:77). 

– Under den dramatiska rubriken ”Snö, mörker och kyla” skisserar utredaren på en uthyrning av en tredjedel av landets yta till främmande länder för krigsövningar. Som argument betonar han hur glest befolkat området är och hur liten den civila flygtrafiken och övriga kommunikationer inklusive tele är. Då är det ju inte så svårt att räkna ut varför saker och ting får se ut som de gör, säger Sven Nordmark nu.

Särskilt upprörande tycker han det är att Försvaret och Försvarets materielverk ses som dem som (med Svens ordval) ska ”inhösta” pengarna. Samt att utredaren apropå möjligheten att tidvis koppla ihop Vidselområdet med Rymdbolagets raketbas Esrange utanför Kiruna skriver att ” Det sammanlagda, nästan obebodda flygområdet blir då nästan lika stort som Jylland i Danmark”. 

– Det visar hur man ser på det här området. Som nästan obebott, säger Sven Nordmark.

Solveig Nordmark har aldrig funderat på om det kan finnas någon slags medveten strategi bakom illa fungerande samhällsfunktioner. Att ”hjälpa till” att göra glesbygden glesare genom att flytta finns hur som helst inte i hennes sinnesvärld. Varför beskriver hon i sin krönika: 

”Bara här får jag ro i själen”. 

Hon fortsätter med att beskriva bränsleskatten som ett ”orosmoln” och indragna reseavdrag som ”dödsstöten”. Samtidigt håller hon med om det mitt i klimatförändringarnas tidevarv körs en massa bil i onödan även i Norrbotten, och att många som är oroliga för bensinpriset fortfarande har råd med fyrhjulingar och skotrar: 

– Så dyrt blir nog bensinpriset aldrig att folk kommer att sluta åka skoter, säger Solveig Nordmark.

Vad är då lösningen för en levande landsbygd?

Differentierade avgifter, föreslår Sven Nordmark. Solveig Nordmark lyfter fram Norges modell med allt ifrån lägre arbetsgivaravgifter ju längre från Oslo man kommer till en större behållning av intäkterna från exempelvis vattenkraften till kommunerna.

– Här skattar ju alla bolag i Stockholm. Fast det märks att sörlänningar inte har den här synen, säger Sven Nordmark och ger en målande beskrivning av en facklig kongress för norrlandslänen där en tjänsteman från finansdepartementet blev rejält ”pådankad” efter att ha inlett med att tala om hur skatteutjämningssystemet får pengar att strömma ut från Stockholm.

Men är det å andra sidan inte orättvist om ett fåtal människor kan kräva samma vägstandard och service som alla städerna, fast det innebär en mycket högre kostnad per capita? 

En kort paus uppstår. Duon enas sedan om att alla ska ha möjlighet att åka till sitt arbete, även där kollektivtrafik saknas. Paradoxalt nog tror båda att det växande klimathotet kan bli räddningen för hela norra Sverige. 

– Det kanske leder till att det blir det enda stället man kan bo på, säger Sven Nordmark.

Ännu en lastbil dundrar förbi. Solveig Nordmark håller nickande med. 

– Jag brukar faktiskt tänka på att om det blir så, då kommer jag nog att längta tillbaka till den här tiden när här inte var så mycket folk.

Fotnot: Läs Solveig Nordmarks krönika på NSD Kultur från den 4 oktober:  https://www.nsd.se/nyheter/i-det-statliga-forradet-finns-resurser-nm5217873.aspx