Likheterna i händelseförloppet 1939 och nu är påfallande. Framför allt kan man lära sig att även en stor, mäktig stat alltid tycks se till sitt eget bästa och strunta i konventioner om småstaters och grannars rättigheter, samt så länge kriget inte utvidgas, också vinna helt eller delvis.
Under år 1939 hade Sovjetunionen begärt en del gränsregleringar med Finland framför allt i Karelen i södra Finland, där gränsen från 1920, enligt ryssarna låg alldeles för nära deras storstad Leningrad (St Petersburg). Sovjetunionens krav på en rysk flottbas på Hangö, förutom gränsregleringen I Karelen, ansågs svåra men inte alls orimliga och ledde till att en finsk delegation ledd av de erfarna politikerna Paasikivi och Tanner i oktober 1939 åkte till Moskva för en tredje förhandlingsrunda med statsledningen i Sovjetunionen. De baltiska länderna hade samma höst gått med på att stora ryska truppstyrkor fick stationeras på deras mark. (Ockupationen av Baltikum kom först i juni 1940). Den 23 augusti hade Tyskland och Sovjet slutit den så kallade Nonaggressionspakten och dessutom var både opinionen i den finska riksdagen och bland folket i Finland negativ till Sovjets krav. Att förhandlingarna strandade kom därför inte som någon överraskning.
Den 30 november gick Sovjetunionen till anfall mot sin lilla granne, med flyganfall över bland annat Helsingfors och med markstyrkor över gränsen på ett par ställen. Det finska Vinterkriget hade börjat. Liksom i Ukraina kom Sovjetunionen med en förklaring till sitt angrepp. Det var en finsk postering vid gränsen som först gått till anfall, "Skotten i Mainila", och dessutom styrdes Finland av en fascistisk regering, men med Sovjets hjälp skulle man få en folkets regering. Redan dagen efter rapporterade den ryska radion att en sådan folkets regering bildats, med den välkände Otto Ville Kuusinen som både stats-och utrikesminister, men med i övrigt väldigt okända finska namn i denna så kallade Terijokiregering, efter sin stationeringsort i Karelen.
Kuusinen hade liksom så många andra ledande finska kommunister flytt till Ryssland år 1918 efter nederlaget i finska inbördeskriget. En av dessa kommunister, Arvo "Poika" Tuominen, berättar sina minnen i "Myrskyn Aika" från år 1970 om hur han på sin resa till Stockholm fick ett erbjudande om att bli statsminister i den nya regeringen, men tackade nej. Han kunde neka eftersom han var i Sverige, men skriver att han med stor sannolikhet hade sagt ja, som Kuusinen, om han varit kvar i Moskva. Det var otänkbart att säga nej till Stalins förslag, det hade åren i Sovjetunionen lärt alla emigranter. Tuominen återvände aldrig till Moskva. Han lämnade Kommunistiska partiet och blev en skarp kritiker av Sovjetunionen och det finska kommunistpartiet. (Som naturligtvis länge såg Tuominen som en förrädare).
Den finska armen lyckades snabbt stoppa de ryska anfallen under december och början på januari år 1940. Då blev ortnamn som Salla, Suomussalmi, Tolvajärvi, och Raatevägen vanliga i de svenska tidningarna. I vinterkylan på de små vägarna kring dessa orter var den finska armén överlägsen när man använde sig av den så kallade Motti-tekniken, där man delade upp de ryska kolonnerna i mindre avdelningar, Motti (ordet var egentligen benämningen på en kubikmeter ved), som sedan nedkämpades en efter en. Efter de finska framgångarna nämndes inte Terijokiregeringen ens i ryska medier, utan försvann i historiens glömska och får nog ses som ett av Stalins stora misstag i kriget.
I början på februari, efter några lugna veckor, kom ett nytt sovjetiskt storanfall och de finska styrkorna måste retirera. Den hårda freden, med större landavträdelser än de ryska kraven 1939, slöts den 13 mars, Finland hade förlorat, men överlevt som självständig stat.
I Ukraina 2022 har ryssarna följt samma mönster som i Finland 1939–1940. Man har anklagat Ukraina för att ha en nazistisk regering, som Ryssland nu genom sin speciella operation måste krossa och ge folket makten. I de delar i östra Ukraina där man tagit makten har snabbt nya ryssvänliga regimer bildats, Vad händer nu under vintern och våren 2023? Många hoppas på en seger för Ukraina, men just nu ser det mörkt ut. En stormakt är svår att besegra. Kanske får Ukraina, liksom Finland år 1940, förlora en stor del av sitt territorium, men överleva som självständig stat i västra Ukraina.