I början av 1990-talet var jag redaktör för tv-programmet "Norra magasinet". Under ett Stockholmsbesök träffade jag en person som mycket irriterat kritiserade mediernas slappa och okunniga journalistik om Palmemordet. ”Jag har dokument och uppgifter som ingen vill publicera”, sa han. Jag förhöll mig avvaktande. Redan då hade alla möjliga figurer dykt upp som sa att de visste allt om vad som hänt i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan den där februarikvällen 1986.
Men den här mannen, en frilansjournalist med bakgrund från bland annat Dagens Nyheter, stod på sig. ”Jag kan visa dig okända förhör, brev och utskrifter från samtal som polisen hemligstämplat”, sa han. Väl hemma i Luleå berättade jag för min chef Lars Lindberg om samtalet. "Bjud hit honom så får vi lyssna och se", sa Lindberg.
Mannen, som då var i sextioårsåldern, kom till Luleå. Med sig hade han en väska full med pärmar och dokumentmappar. Vi började granska innehållet i väskorna och efter ett par timmar förstod vi att i hans material fanns uppgifter som borde publiceras.
De handlade ingalunda om någon vilsen 33-åring, inte heller om några kurder som skulle hämnas på Olof Palme, två spår som spaningsledningen först inriktade sig på.
Jag hade så klart följt det som tidningarna skrivit om mordet, sett tv-program och lyssnat på radioreportage. Men jag kan inte påstå att jag var särskilt insatt i alla detaljer. Efter att i ett par dagar ha läst på och noga studerat det nya materialet beslöt vi oss för att gå vidare i vårt eget program, "Norra magasinet". Samtidigt tog jag kontakt med reportern Lars Borgnäs som hade gjort flera uppmärksammade reportage i radions program "Kanalen". Jag frågade om han ville samarbeta med oss i Luleå. Och det ville han.
Så började ett samarbete som resulterade i tolv timslånga reportage i "Norra magasinet" och senare i "Uppdrag granskning". Vi gjorde också några direktsända utfrågningar med spaningsledare och åklagare.
Vår utgångspunkt från början var att undersöka varför Palmeutredningen hamnat så fel. Varför man fastnat för Christer Pettersson, som var det tredje ”heta” spåret?
Vi granskade rättegångshandlingarna, läste alla förhör, samtalade med poliser och jurister som var skeptiska till jakten på Pettersson. Vi träffade också flera i Petterssons bekantskapskrets, några av dem hade vittnat mot Pettersson. Det var lätt att konstatera att det inte fanns några trovärdiga uppgifter som talade för att Pettersson var mördaren. Detta blev ju senare bekräftat av samtliga yrkesjurister som i domstolar hade att bedöma om det fanns någon substans i åtalet mot Christer Pettersson. Det fanns det inte.
Men då, ett par år in på 1990-talet, fanns det fortfarande inflytelserika personer som hävdade att det nog ändå var Pettersson.
Ett möte i en lägenhet på Gärdet i Stockholm ruskade om oss. Vi var hemma hos Arne Irvell, då, 1993, pensionerad chef för mordkommissionen vid Stockholmspolisen. Han berättade att när han hämtade tidningen i hallen lördagsmorgonen den 1 mars 1986 och läste om mordet, rusade han in till sin fru och frågade om hon hört att det ringt på natten. Det hade hon inte. Till oss sa Irvell: ”Det var första gången jag inte larmades in vid ett mordfall.” Han lät oss förstå att han upplevde det som mycket märkligt. Irvell var inkopplad på närmare 150 mordfall och hade insyn i många fler. Han var van att bli kontaktad så snart ett mord skett.
Innan Arne Irvell dog 2008, överlämnade han en anteckningsbok till sin son och bad att denne skulle ge boken till Lars Borgnäs.
Om detta och om Arne Irvells tankar har Lars Borgnäs skrivit i sin nyutkomna bok, "Palmes sista steg". Precis som den 900-sidiga Granskningskommissionen från 1999 skriver Irvell hur han förundrats över Säpos roll. Varför de hållit inne med uppgifter och inte samarbetat med vare sig spaningsledningen eller kommissionen. Lars Borgnäs och jag råkade ut för samma icke-kommunikation med Säpo. Handlingar som en Säpo-man i Norrköping sa till oss att han skickat till huvudkontoret i Stockholm försvann. När vi ville intervjua PG Näss, operativ chef på Säpo, blev han hotfull innan han kastade på luren.
Nuvarande spaningsledare, chefsåklagare Krister Petersson avslöjade för en tid sedan i tv-programmet "Veckans brott" att han före sommaren skulle berätta hur mordet gått till och vem som höll i pistolen. Efter det har spekulationerna kretsat kring den så kallade Skandiamannen, Stig Engström. Han befann sig bevisligen i området vid tiden för mordet. Men inget vittne säger sig ha sett honom när skotten avlossades och han togs aldrig på allvar av spaningsledningen. Om Petersson kommer att peka ut honom måste han ha hittat helt nya, tidigare okända bevis mot Engström.
Mer intressant vore om Petersson tog sig an en del av de nya fakta som Borgnäs för fram i sin bok. Till exempel att det var Lisbeth Palme som sköts först och att mördaren var vänsterhänt. Det senare kan utläsas av de förhör som hållits med det närmaste vittnet, Anders B.
Tillsammans med Borgnäs har jag tagit del av ett videoinspelat förhör med Anders B. Det är en läkare som på polisens uppdrag försatt Anders B i hypnos och låtit honom berätta om sekunderna före och under skottdramat. Han vet då inte vilka personerna framför honom var. Två män och en kvinna. Han berättar under hypnosen hur tre personer stått och samtalat, hur en av dem lägger sin högra hand på den ena mannens axel. Och sedan om skotten och kvinnan som skriker förtvivlat.
Av någon anledning har vittnesmålet från den person som befann sig bara cirka fem meter från morddramat, alltså Anders B, försvunnit från utredningen.
Lika märkligt är vittnesmålen från två kvinnor som befann sig utanför biografen Grand efter att filmen var slut. Oberoende av varandra berättade de om en man som de uppfattade uppträdde hotfullt mot Olof Palme. Båda anmälde sina iakttagelser till polisen dagarna efter.
Båda beskrev en lång man med en brunbeige knälång rock. Den ena kvinnan, Katrin E, blev senare uppringd av åklagaren Solveig Riberdahl som menade att det måste ha varit sonen Mårten som kvinnorna sett. ”Jag upplevde samtalet som mycket obehagligt”, säger Katrin E till Borgnäs, ”Mårten hade ju en jacka på sig.” Riberdahl insisterade att Katrin E misstagit sig. Efter det avstod hon från att ha fler kontakter med polisen, berättar hon för Borgnäs. Och så tystades ännu ett vittne som hade en avvikande bild av någon som inte stämde med polisens bild av Olof Palmes mördare.