Textilkonstnären Britta Marakatt-Labba har varit verksam i 40 år och är en av Sveriges största samtidskonstnärer. Hon bor och verkar i Övre Soppero, har fått stor uppmärksamhet även internationellt, och många utmärkelser och priser för sin konst.
Hon har i många år medverkat i förarbetet och arbetsprocessen med Konstmuseet i norr, och hade höga förväntningar. Efter två år utan fungerande verksamhet känner hon stor besvikelse. Hon är mycket kritisk till direktionens arbete:
– Jag har verkligen försökt engagera mig, när vi efter alla dessa år ändå fick museet, och sen händer det här. Folk blir sjukskrivna och slutar, och chefen sitter kvar. Jag fattar inte hur man inom politiken kan tillåta det här. Jag tycker att det är oansvarigt, då sjabblar man ju bort det hela. Det måste vara fel någonstans när det inte funkar, och då går man ju i första hand till chefen, som har övergripande ansvar för det som händer. På andra ställen låter man chefen gå.
Tystnaden bland politikerna är talande, tycker hon:
– Jag tror inte att de är så insatta, och då är det svårt att ge svar. Men om man tar på sig ett sånt uppdrag borde man läsa på, så man vet lite mer. Det finns en rädsla, ingen tar ansvar. Kent Ögren är väl den enda politiker som uttalat sig kritiskt. Det rullar pengar, tiden går.
Hon känner stark oro över situationen:
– Många tankar virvlar runt; vill politikerna att det ska gå i stöpet så de kan lägga ner allt? Det är såna tankar som kommer.
Hon berättar att hon i ett tidigt skede föreslog en permanent utställning med kommunens samlingar som en avdelning i museet.
– Det finns så mycket konst som publiken aldrig får se. Konsten kan bytas ut efter fem år, det finns jättemycket i samlingen. Visa då! Då har man i alla fall en avdelning där folk kan komma och se på konst. Det är inte bara allmänheten, även konstnärerna tycker att vi ska ha en avdelning som visar samlingen.
Det var också genom kommunens konstsamling som hennes eget intresse tog fart en gång i tiden. Som ung på 1960-talet kunde hon gå in i gamla stadshuset och se på konsten.
– Jag hade en inre längtan, visste inte var jag skulle gräva. Men så upptäckte jag att där fanns det ju konst. Det är viktigt att barn och ungdomar får se på konst.
Britta Marakatt-Labba är även skeptisk till den nya, bantade organisationen med tre fasta tjänster och externa resurser vid behov.
– Jag tror inte ett dyft på det där, de tar sig vatten över huvudet.
I en radiointervju hörde hon ordförande Tomas Vedestig berätta om hur trevligt han tyckte det skulle bli att ingå i ett konstmuseums direktion:
– Det är ingen mysfaktor att sitta i en sån styrelse, det här är på allvar, på riktigt. Vi som jobbar med konst, inte har vi några mysstunder. Vi jobbar, hårt. Här handlar det om att leverera något som kommer samhället till gagn – och folket.
Att problemen på konstmuseet är vida omtalade har hon fått bevis för:
– Kultursverige är inte så stort. Institutioner ändå från Malmö i söder ringer mig och frågar om det här, och tycker att det är skrämmande.
Vad tror du om konstmuseets framtid?
– Det måste lösa sig. Om vi ska ha kvar länsmuseet måste det till en ändring. De kan inte bara nagga i kanten och ändra här och där, det måste till en stor förändring för att det ska fungera bra. De måste börja om från scratch, med ny ledning och ny styrelse. Då tror jag det rättar till sig, säger Britta Marakatt-Labba.