Vi ska inte längre fresta nyfikenheten. Omslagsbilden till senaste numret av Svensk botanisk tidskrift (nr 3-4, 2013) visar den efterlyste andäktigt tittande på sin skörbjuggsört. Detta skedde i egenskap av guide vid flera exkursioner under början av 1970-talet när företaget Nordkalott-resor ordnade besök inte bara till själva ”klippan” utan även bjöd på veckolånga turer till landet längst i norr. Rolf Lidberg genomförde sådana uppdrag. Han var självlärd som botanist men fylld av upptäckarglädje, han arbetade långsiktigt på att ställa samman en Medelpadsflora. Kort sagt, han var folkbildare i Floras rike.
Därtill kan vi nämna två saker. Hans yttre gestalt hade en hel del av troll över sig, men även något av fascinerande folklighet. Detta var också helt i samklang med hans konstnärliga skapande känt av den stora allmänheten. Troll och växter utgjorde hans viktigaste motivkrets. Planscher, vykort och tidskriftsillustrationer ingick i hans rika produktion.
Idag kan vi foga ytterligare en aspekt till hans levnadslopp. I Järkvissle, en kraftverksby vid Indalsälven i Medelpad och således vid väg 86 mellan Bispgården och Liden, har älven nämligen lagts i tunnel. Vattenrallarna drog sedan vidare och deras kraftverksby har blivit Trollbyn med museum som berättar om bygdens store son, allas vår trolltecknare och botanist.
Bygdens ”tre stora” på det turistiska området är samtliga egentligen monument över personer av skilda ursprung. Vad sägs om Vild-Hussen som 1796 grävde en kanal förbi Storforsen i Indalsälven, tömde Ragundasjön och därmed skapade Döda fallet? Eller den nyuppförda thailändske paviljongen nära Bispgården. Den påminner om den siamesiska kung Chulalongkorns besök 1897 när han lät sig imponeras av vyerna vid Indalsälven. Sist men inte minst har vi därtill Trollbyn.
Därmed är vi tillbaka till minnet av Rolf Lidberg. Hembyn Järkvissle och dagsverkstorpet Stenhammarn blev honom för trång. Det var ovanligt för sin tid men familjen hade endast ett barn, Rolf född 1930. Fadern var skogsarbetare men även målare och fotograf. Modern däremot gav sonen ett annat arv, nämligen kunskap om hembygdens växter och djur. Det var lika med samtidens folkliga kunskap om botanik, den som var användbar i självhushållet beträffande kreatursfoder, bär, medicin och slöjdämnen. Detta hände under mellankrigstid när landskapet såg helt annorlunda ut än idag. Eller som Rolf själv uttryckte det: ”Den tiden då älven fortfarande rann.” Som en protest mot det nya som mekanisering och plantering av contortatall avbildade han sin barndoms skogar, fyllda av troll och allehanda ”blommor”.
Han gav sig också ut i världen. Till att börja med blev det som dekoratör i Sundsvall. Sedan följde Stockholm och frilansuppdrag som illustratör och tecknare. Åren 1950-51 gjorde han sin militärtjänst vid F 21 i Luleå som meteorolog. Där blev han t o m erbjuden fast tjänst med stationering vid den norska ögruppen Jan Mayen. Av detta blev ingenting. I stället skedde ett tvärt kast i Lidbergs liv när han återvände till Stockholm, gjorde sin första utlandsresa till Paris för att lära sig franska och ryska och sedan väntade Florens för konststudier.
Därmed kommer vi in på Lidbergs internationella period, den som vi redan antytt med resor till Nordkap. Mera skulle till. Här lämnas bara en exemplifiering, till södra Italien, Grekland och Kreta, till Ukraina och närmare bestämt Krimhalvön, till Rumänien och Teneriffa. Resorna visar hans gränsöverskridande arbete, när han kunde förlänga exkursionssäsongen till vintertid och samtidigt studera sina älskade orkidéer. Med detta antyds också hans språkkunskaper. Guiden i Trollbyn sade att han talade elva språk. Må vara hur som helst med den siffran. Helt uppenbart är dock att denna son av Järkvissle ägde en enastående förmåga att kommunicera med omvärlden, så ”trollgubbe” han var. Eller kanske var hans yttre en tillgång när han tog sig fram i främmande land.
Beträffande resor så inspelades tre filmer i serien ”En man och hans blommor”. Inledningen gällde Medelpad/Jämtland, fortsättning följde med Sicilien och den tredje delen ägnades åt Nordkap.
Vid den senare filmexpeditionen passerade man Överkalix och Vippabacken. Därom noteras i dagboken att han såg flera typiska norrbottniska raningsväxter, bl a Kung Karls spira, åkerbär, smörbollar och strandveronika, samtliga tydligen värda att uppmärksammas av en besökare. Åkerbär vet nog alla att det är Norrbottens landskapsblomma. Men Kung Karls spira! Söderut i landet är det en stor sällsynthet i kalkkärr. Strandveronikan däremot har en östlig utbredning i vårt län.
Och dessutom, vilket inte står i dagboksnotisen, möttes förmodligen två särpräglade personer: Trolltecknaren och den legendariske Vippa-Tore som säkert kunde berätta om sina landamären. Detta skedde i så fall på en raningsstrand, vanligen en röjd slåttermark där isgång och översvämning gav en rikare gräsväxt som skulle föda korna över vintern. Den oreglerade Kalixälven hade kvar sådana stränder, vid Järkvissle och Indalsälven var de däremot redan historia.
Så en sista minnesbild. Till vintermarknaden 1982 i Jokkmokk dök Lidberg upp i en tillfällig försäljningslokal i Östra skolan. Skägg och hår föreföll betydligt längre än vad jag sett honom på tidigare foton. Men det är samma kluriga kutryggiga man som gjorde affärer i vykort och planscher, i blommor och troll. Vårvintern 2005 var hans tid ute. Trollbyn har därefter fått föra hans minne vidare.