Billig teater - javisst. Men också en teater med metaforiskt fokus på knän. I alla fall för Lule Stassteater som antingen gått på dessa kroppsdelar, eller också trollat med dem.
Gruppens konstnärlige ledare tar emot i sin egen skrivarlya, vindslägenheten på Varvsgatan i Luleå.
Håkan Rudehill har en mångårig och gedigen teatererfarenhet, framförallt som författare. Mycket av hans arbete har skett utanför de stora institutionerna. Han är en fri teaterutövare, men ofta verksam i en ekonomisk miljö med mycket snäva ramar.
I NSD:s jämförelse över vad kulturen kostar visar det sig alltså att de fria grupperna gör billig teater. År 2009 hade Lule Stassteater stöd på 805 000 kronor och en publiksiffra på 10 500. Om vi delar anslagen med publiksiffran får vi en subvention per biljett på 77 kronor. Billig teater med andra ord. Men Håkan Rudehill beskriver samtidigt en arbetssituation som få skulle acceptera, och en teaterverksamhet som egentligen är underfinansierad.
Att bjuda luleåborna på den så berömda julkalendern i stadsparken har varit en hederssak för Lule Stassteater. Barnteater ska vara tillgänglig för alla barn, är också gruppens devis, oavsett storleken på föräldrarnas plånbok. Men det kostar ändå pengar att göra teater. Skådespelarlöner, pjäsrättigheter, regi och scenografi. Julkalendern 2009 kostade inalles
432 000 kronor att producera. Bidraget för hela året från kommunen var då på 455 000. Det blev alltså bara 18 000 kronor kvar att göra årets andra produktioner med.
- Vi har egentligen inga pengar. Skådespelarna har löst det genom att jobba i kortare perioder och sedan stämpla, jobba och stämpla, jobba och stämpla.
Ohållbart tycker han själv. Det är en lösning som kanske fungerar under en kortare period när man är ung och brinner som en fackla för teater. Men för äldre med familjer är det knappast någon lösning. När det väl funnits pengar att betala ut ersättning har månadslönen dessutom varit ynklig - 18 000 kronor - inget att skryta med direkt. Och då var det efter en löneförhöjning. Året innan var lönen 16 000 kronor. Själv fakturerar han teatern en nätt summa på 8 000 kronor per månad för sitt uppdrag som konstnärlig ledare. Det är alltså före skatt och löneavgifter. Kvar i plånboken blir ungefär halva summan.
Lönen på 55 000 i månaden till en enda kulturbyråkrat - landstingets kulturchef Elisabeh Lax - skulle alltså räcka till mer än tre årsanställda skådespelare på Lule Stassteater.
- Kära nån! skrockar Rudehill.
Han berättar om en annan verklighet, att de haft långa diskussioner om de möjligen skulle ha råd att köpa en ny dator för 5 000 kronor.
Underfinansieringen får andra effekter:
- Förut var de fria grupperna starkare och bidrog till att vitalisera teaterlivet i Sverige med både form och innehåll. I dag är vi marginaliserade.
- Men det går att göra teater för de summor vi får också. Det blir lite enklare föreställningar.
Att de fria grupperna har så ont om pengar kan dock bli till en nedåtgående spiral. Med lite pengar blir det ofta enkla enmansföreställningar. Kanske börjar då kulturrådet klaga på att kvalitén inte håller och vill dra in stödet. Men hur ska man kunna göra bättre teater utan lön till sina skådespelare, och utan pengar ens till lite mer avancerad rekvisita?
- Men folk i gemen skiter väl i de fria grupperna, säger Håkan Rudehill utan något bittert tonfall i rösten, bara som ett konstaterande. Fast julkalender i stadsparken tror han att luleåbon värnar om.
Hur det nu än är med det folkliga stödet tycker Håkan Rudehill att de fria arenorna har en viktig funktion. Hit kan andra fria konstutövare vända sig med idéer som kan genomföras med ganska kort varsel.
Men framtiden ser ljusare ut nu.
I år fick Lule Stassteater mer pengar, bland annat från Statens kulturråd. Förutom julkalendern gjordes också föreställningarna Snödrottningen, Ute och cyklar samt stadsvandringen Bland borgare och byrackor. För 2011 ser det ännu bättre ut med ökat stöd från bland annat Luleå kommun.
- Nu kan ett gammal underskott snart bli till ett litet plus, säger Håkan Rudehill.