En trilogi med årsböcker kan vara lämpligt att uppmärksamma så här vid årsskiftet. De ger ett tvärsnitt och de visar mångfalden. Bredden framgår av att det totalt rör sig om 50 uppsatser, om jag nu har räknat rätt. Därför är det omöjligt att uppmärksamma varje bidrag individuellt. Några slutsatser är dock rätt tydliga, som att det rör sig om "gammalt och fornt" naturligtvis med tanke på vem som är utgivare, att lokalfärgen starkt lyser igenom samt att ett större sammanhang ibland saknas hos den enskilda skribenten. En påtaglig skiljelinje finns också mellan uppsatser som berör skeenden före respektive efter fotografins tillkomst. Artiklar illustrerade med samtida foton känns så mycket fylligare än där det enbart finns text
Just detta med foton är temat för årsboken Norrbotten. Då rör det sig om de ca 1,8 miljoner bilder som finns i Norrbottens museums ägo förutom de hundratusentals bilder sammanlagt som ligger i andra samlingar inom länet. Utifrån all denna rikedom kan vi följa själva fotokonstens rent tekniska utveckling, alltifrån Daguerrotyper vilka stod för fotografins födelse redan 1839, via glasplåtar, bladfilm och rullfilm men fortfarande i svartvitt, därefter olika typer av färgfilm och polaroidbilder fram till dagens dominerande digitala bilder. Allt detta är gott och väl men de "frusna ögonblicken" i form av ständigt alltfler knäppta bilder kan ibland kännas oss övermäktiga. En fråga kan vara, hur tar vi hand om de äldre bilderna med så skild tillkomsthistoria rent tekniskt? Hur klarar vi de för närvarande snarast olösta problemen med de digitala bildernas framtid, med komprimering, säkerhetskopiering och utskrift på arkivsäkert papper med arkivsäker färg? Det gäller inte minst privata bilder tagna med mobiltelefon och lagrade direkt på webben.
Årsboken Norrbotten är överdådigt rik vad gäller illustrationer i färg och svartvitt men omfånget känns orimligt för att vara just en årsbok. Armarna vill inte orka med om man som sänglektyr ska avnjuta den. Omfånget är nämligen 456 sidor och med det har man passerat vad som är brukligt i sådana sammanhang. Mera normala är i det fallet de båda andra böckerna. Piteå museum levererar nämligen 127 sidor och stadsarkivet 185. I båda fallen kan man tydligt se den redan påpekade förändringen efter fotokonstens inträde. Likaså kan man notera skillnaden mellan en strikt faktamässig dokumentation, tänkt att återanvändas i framtida forskning, och de texter som mera är minnen, intryck och beskrivningar avsedda för information i nutid. Den gemensamma nämnaren är dock det lokala skeendet över tiden.
Låt oss inleda med två exempel för Piteå museums del. Ann Hörsell skriver om "Den näst sista häxan", en process med koppling till prästgården i Arvidsjaur och som slutade med avrättning i Stockholm 1704. Detta är vad jag menar prov på väl underbyggd historisk forskning. I andra änden av skalan har vi Åke Berggrens artikel med den korthuggna rubriken "Biltjänst i Piteå", med andra ord en presentation av ett familjeföretag inom bilreparationsbranschen med betoning på hantverk som efter drygt sextio år har upphört.
Liknande par för Luleås del kan vi hitta i stadsarkivets årsbok. Vad sägs om Henrik Lindströms "En bilhandlare minns", vilken skildrar hur han som inflyttad till Luleå byggde upp en verksamhet där ordet "Bilhall" för första gången i landet fick ett konkret uttryck i form av en imponerande stor försäljningslokal. Förflyttar vi oss åter efter samma skala så kan nämnas två artiklar. Vi har Anders Sandström som skriver om "De första borgarna i Luleå" eller de handelsbönder som flyttade in till den första staden vid den medeltida sockenkyrkan. Vidare har Maurits Nyström en uppsats där den långa titeln egentligen anger innehållet. "Eliters makt och folkets inflytande. Lulebygdens riksdagsman 1567-1900" lyder den rubriken.
Vad mer att säga om Piteås och Luleås bidrag i den här genren? Samme Åke Berggren återkommer med en uppsats men i ett helt annat ämne, nämligen "Nils Johan Ekdahls besök i Pitebygden 1827". Där får vi läsa om den s k kalvskinnsprästens rundresa i Norr- och Västerbotten på jakt efter fornlämningar, äldre dokument och folktraditioner. Och apropå fotografier - tänk om det hade funnits samtida bilder från en sådan forskningsresa?
För Luleås del väljer jag två uppsatser. Jan Bergsten skriver om ett ämne som känns påtagligt avlägset i tiden nämligen "När lulebon tog ångbåten till Köpenhamn". Sveabolaget hade nämligen Luleå som knutpunkt för turistresenärer. Man kom med båt från Köpenhamn och tog tåget vidare från Luleå till Narvik och midnattssolen. Detta var en verklighet faktiskt under mitten av 1930-talet - såvida man var beredd att spendera sex dagar på båten. Den andra uppsatsen berör också 30-talet och Luleå hamn. Kjell-Arne Johansson skriver om "Kravallerna i Luleå 1932". Den gången gällde det att södra hamnen avstängdes av polis. Syftet var att skydda strejkbrytare när träsliperiarbetarna i Karlshäll hade lagt ned arbetet som protest mot sänkta löner i spåren av börskraschen och Krügerimperiets kollaps.
Man kan fortsätta och plocka detaljer ur buketten av årsböcker men det får räcka så långt. Två slutsatser infinner sig. Det ena gäller att ständigt bjuder årsböcker på nyheter för den som vill lära kanna det förflutna oavsett om det rör sig om tider före eller efter fotografiets inträde. Det andra är att "historia" eller minnen eller lämningar finns snart sagt överallt där man väljer att sätta ned sin fot även i lokalsamhället.