Ingela Martikkala har valt att visa flera års utveckling, eller "resan" som hon gjort inom måleriet. Jag slås av att den processen till att bli så bra, måleriskt sett, gått så fort. Från de tidiga verken, för cirka sex år sedan, där färgvalet är omoget, jag menar, som glad nybörjare kanske man tycker att färgnyanserna som kommer direkt från tuben är vackra som de är och så målar man för glatta livet, och resultatet blir ett tjockt och lite dött måleri, ofta med utsmetade penseldrag. Medan den erfarne målaren kan skapa magi och lätthet i bilden och få färgerna att vibrera. Med ett drivet måleri kan konstnären också berätta så mycket mer. Man fastnar inte som betraktare i tekniska fel och brister utan tar till sig det bilden vill förmedla.
Ingela Martikkala har fått mycket till sig hos konstnären Jan-Anders Erikssons målarkurser och det är intressant att se, en och annan tidig bild är inspirerad av hans måleri, senare har hon hittat sitt eget uttryck, det märks. Att det tagit sådan fart beror kanske på att hon börjat måla sent i livet?
I de senare målningarna imponerar hon med sin förmåga att få färgerna att vibrera i soldränkta landskap. De bilder jag fastnar mest för är de som berättar om barndom, de är oförskönade på något sätt och det gillar jag. Jag kan riktigt känna hur det känns för det där barnet som står där en kylig höstmorgon på en karg åker, snoret rinner och vantarna håller på att ramla av, så avslappnat och kontemplativt som när man bara ÄR. Barnet i målningen "Jag är här" tycks bara stå där känna den kalla luften mot sina kinder.
Sen finns det väl en och annan bild som jag tycker kunde lyfts ur utställningen om jag ska vara petig. En annan gång kanske vi får se bara de skarpaste, mest uttrycksfulla målningarna? Och i rätt belysning. Att ställa ut i ett typiskt tornedalshem, utställningen ägde rum på hembygdsgården, hör väl till på en meänkielifestival och det skapar ju en välkomnande stämning. Men tavlorna syns dåligt när det inte finns belysning.