Bastun är inte enbart en rik källa för kroppslig och själslig vederkvickelse. I en globaliserad och alltmer virtuell verklighet utgör den också en länk till det gamla bondesamhället, och en motrörelse, besläktad med intresset för slow-food, fantasy och historiska rollspel. Att bada bastu innebär att koppla bort och avstå från det stora bruset, det snabba flödet, tvånget att vara uppkopplad mot internet, kommunicera via facebook och sms, leva i ett överflöd av utbud och valmöjligheter. Det är en längtan efter ursprunglighet och primitivism, ett steg mot reduktion och asketism.
Det är betecknande att den högsta statusen åtnjuts av den uråldriga rökbastun - i princip bara en hög heta stenar i ett litet hus utan skorsten. Den omtalas som bastuvärldens Rolls-Royce och nybyggs av större bastuanläggningar och traditionsmedvetna kommunalråd. I status följer därefter den klassiska vedeldade bastun, medan den elektriska står för basbehovet. Nya varianter av elaggregat växer dock fram, till exempel stenmagasin som staplas upp i en hög metallkorg, liksom pajalabastuns lockförsedda stora stenmagasin.
Från hela världen når oss i dag ett väldigt utbud och många influenser. Vi omges av amerikanska tv-serier, sushirestauranger, world music och produkter Made in China. Bastun och dess långa nationella tradition står för kontinuitet och är identitetsskapande för människor i Finland, Ryssland och norra Sverige, framför allt i Tornedalen. Som ett släpankare i tidens ström håller bastun kvar kontakten med det förflutna.
Bastu, "banja", är minst lika stort i Ryssland som i bastuns förlovade land Finland. Allmänna bastur finns i mest varje by och mindre samhällen, ofta i anslutning till fjärrvärmecentralen. För att hitta fram spejar man efter en hög, smal skorsten som rykande sticker upp ovanför trähusen. I en lite större stad av Archangelsks storlek (350 000 invånare) kan man välja på ett tiotal allmänna banjor, plus en hel del små privata saunor som kan bokas när som helst på dygnet och oftast används av mindre sällskap.
Det brukar sägas att alla är lika i bastun, att vi tar av oss social ställning tillsammans med kläderna. Till en del är det sant, men det handlar också om vilken bastu man befinner sig i.
I Archangelsk besöker jag olika allmänna inrättningar. Den folkliga och slitna bastun på Loginovagatan är billig och besöks av många pensionärer som kommer in för halva priset. Vologodskaja-bastun är dyr och modern, och här träffar man företagare, teaterdirektören Panov och andra från samhällets grädda.
Stämning och attityd är olika i badstugorna, till en del beroende just på badarnas ekonomiska och sociala ställning.
Sedan finns också kännarnas favoriter, till exempel den ombonade bastun i Solombala och den heta (115-120 grader) bastun ute i förorten Sulfat.
Redan ute i det varma och fuktiga tvättrummet med sina strilande duschar hörs det taktfasta das-kandet, blandat med njutningsfyllda stönanden inifrån bastun. Klatsch-ljuden överlagrar varandra i polyrytmiska serier, som stegras och faller. Ut genom bastudörren skyndar en mager liten man i filthatt, åtföljd av en het luftpust. Väl inne i bastun leder en trätrappa förbi en kolossal murad ugn upp mot ljuden på den övre avsatsen, strax under taket.
Bland mörka träbänkar står eller sitter här en handfull män och piskar sig själva och varandra med björkruskor. De är iförda filthattar, med sandaler på fötterna, men i övrigt som Gud skapat dem. Någon har grova tumvantar. Sandaler är nödvändiga för att inte bränna fotsulorna, hatten för att skydda huvudet, och vantarna mot det bitande heta luftdraget när man svänger basturuskan. På en av bänkarna ligger en man på mage och piskas så svetten stänker. Björkruska är vanligast, men också "venik" av ekblad, eucalyptus eller gran. Jag tar tre-fyra omgångar i värmen och pustar mellan varven ut i det dimfuktiga tvättrummet. Värmen har trängt in i kroppen och dess organ. Gränsen mellan kropp och omgivning håller på att luckras upp och sinnet går in i en stilla salighet. Som avslutning väntar förplägnad i den lilla baren - på menyn står te, öl, kvass (svagdricka), torkad mört och bläckfisk.
På julafton utlyses julefrid i Finland. Nationellt sker det i Åbo, och lokalt i Torneå och andra städer. En lika viktig julaftonshändelse i Finland är julbastun.
Man går i bastun under tidiga eftermiddagen för att rena kropp och själ och förbereda sig för julmiddag, ledighet och samvaro. Traditionen fanns tidigare också i Sverige och är väl värd att återinföras.
I Kukkolaforsens turistanläggning finns en hel bastuby med olika bastur. Här har också Svenska Bastuakademien sitt säte. Sommartid håller man öppet hus - Ta´ med handduken - där allmänheten gratis får prova på de olika bastutyperna, sitta i badtunna och doppa sig i Torne älven. Ett 50-tal personer hade i år sökt sig till arrangemanget. I den lilla rökbastun stöter jag på Magnus Rosenlind från Kalmar. Han är på väg till Mongoliet på motorcykel. På vägen kommer han att bada i åtskilliga ryska bastur, i byar och städer, berättar han. Vi talar upprymt om bastuhattens fördelar, björkruskans återkomst och behovet av fler bastuarrangemang.