När de lärde känna varandra (då de var i 20-årsåldern) var det Lydia som förälskade sig i Alex, som då var gift med Juliet, och försökte komma honom nära genom att sitta barnvakt åt hans son Sandy. 

De två paren Christine och Alex, och Lydia och Zachary är i övre medelåldern. När de lärde känna varandra (då de var i 20-årsåldern) var det Lydia som förälskade sig i Alex, som då var gift med Juliet, och försökte komma honom nära genom att sitta barnvakt åt hans son Sandy. Lika besatt som Lydia var av Alex, lika övertygad var hon om att hennes bästis Christine skulle passa perfekt med Alex kompis Zachary. Så hon parade ihop dem. Och så förblev vännernas konstellation ett tag, men det slutade alltså ändå med att det var Christine och Alex respektive Lydia och Zachary som i slutändan gifte sig. Det låter rörigt och det är rörigt. 

De två paren förblir i alla fall gifta. Oftast lyckligt. De får döttrar och familjerna kommer att stå varandra nära. De tillhör en intellektuell medelklass med högt kulturellt kapital. I deras liv finns alltså inte mycket att klaga över förrän den dagen Zachary dör av en hjärtinfarkt. Då går allt sönder. Lydia flyttar in hos Christine och Alex som gör sitt bästa för att ta hand om den nyblivna änkan. 

Det sägs ju ofta att sorg förenar och att det vackraste i livet visar sig i de hemskaste av stunder. Så är det inte här. Istället för att Lydia, Christine och Alex kommer varandra närmare gör sig det förflutna allt för påmint. Trots att de fyra vännerna alltid stått varandra nära visar det sig att det genom åren funnits mycket ouppklarat. 

Tessa Hadleys berättarstil är vardaglig och verklighetsnära. Gestalternas liv följer inte någon dramatisk kurva, utan det är som sagt rörigt. Precis som det verkliga livet oftast är. Ibland känns det som att författaren känner personerna lite för väl och har ett behov av att låta alla deras sidor framkomma explicit. Jag hade uppskattat om Hadley istället hade arbetat efter det litteraturvetenskapliga mantrat ”Show don´t tell”. 

Men hennes förmåga till persongestaltning är verkligen imponerande, jag har en tydlig bild av Lydia, Christine, Alex och Zachary. Men ändå berör de mig inte. Jag känner inte med deras sorg och frustration, utan känner ett avstånd till dem. Kanske beror det på att jag, som är en 26-årig singel, inte kan relatera till gifta 60-åringar. Men det kan inte vara hela förklaringen. 

Det är helt enkelt för distanserat. Och långtråkigt. Och detaljrikt. Den nu knappt 250 sidor långa romanen hade kunnat kapats med 100 sidor. Det är inte en sågning, ”Sent på dagen” är en på många sätt bra roman och ingen skriver som Tessa Hadley. Men lika mycket som hon borde anammat ”Show don´t tell” i skrivprocessen borde hon också anammat ”Less is more” och ”Kill your darlings”.

NY BOK

Tessa Hadley

Sent på dagen

Wahlström&Widstrand